Jag? Tankspridd?

Vaknade med ett ryck. Den digitala klockan vid sängen visade 08:18. "Nejnejnej, svordomars svordomar" mumlade jag för mig själv medan jag kände paniken växa, "om en timme går bussen från busstationen och jag får absolut inte missa den". Jag försökte samla tankarna en smula och kom fram till att jag nog hinner. Snabbt borsta tänderna, av med pyjamasen.... Och där, när jag står med pyjamasbyxorna på halvstång slår det mig: Det är måndag idag. En våg av lättnad sköljer över mig, sedan börjar jag småfnissa. Tänk vad tankspridd man kan vara!

Till saken hör att jag ska med bussen, men först imorgon, tisdag.
Dingdong! Godmorgon yxskaft!

Sommar - Heaven or hell?

Nu är det mitt i sommaren. Det är varmt och mysigt...eller?

Jag ska försöka att inte va någon sommarmarodör, men jag tycker bättre om minus 20 än plus 30. Speciellt min hud tycker bättre om det. Efter endast några minuter ute i sommarsolen bränner jag mig. Just nu använder jag solskydd med solskyddsfaktor 25, det hjälper sådär. Egentligen borde jag köpa solskyddsfaktor 50 från apoteket, MEN betala sen 20 euro för det. Hellre ruttnar jag inomhus. Vi som lätt bränner oss borde få rabatt på solkrämer med tanke på cancerrisken...bra idé!

Sen igen tycker jag om att ligga på stranden, simma och spela beachvolley. Försök göra det i januari! Kanske ändå den där 20 euros solkrämen är en bra investering...

Dagboksskrivande.

Detta är trehundrafemtielfte gången jag försöker börja blogga. Grejen är väl den att jag är lite privat av mig, men ändå tycker jag om att skriva av mig och på ett sätt vill jag att andra också ska läsa. Paradoxalt, jag vet.

Dagbok har jag skrivit ända sedan jag lärde mig skriva. Det första jag skrev i min dagbok, anno 1993, var: "Idag tankade mamma bilen.", OM jag kommer ihåg rätt. Jag ska kolla upp saken nästa gång jag far hem-hem. 1993 var jag sex år gammal, och kanske det inte fanns något mera revolutionerande att berätta om. Mera intriger blev det när man var i 10-12-årsåldern. Då var det mycket kompisar, killar och idoler som gällde. Högstadie- och yrkesinstitutdagböckerna är desto "mörkare", fyllda med tonårsangst och funderingar som hör till den perioden av livet.

Nuförtiden blir det mera sporadiskt dagboksskrivande. Jag skriver då jag vill lätta mitt hjärta eller om det har hänt något speciellt. Jag skriver dagbok mest för mig själv, men även för mina barn och barnbarn. När jag inte längre finns, eller när jag är helt borta av demens eller något, kan mina barn och barnbarn läsa vad jag upplevde som barn, tonåring, ung, ung vuxen, vuxen osv.

Jag tror, och jag är ganska säker på saken, att jag kommer att skriva dagbok så länge jag kan. I en bok med en riktig penna.