Årskrönika?

Det är väl idag man ska skriva en årskrönika om alla höjdpunkter och händelser under året som gått.

Min lista blir kort:

1. Jag kom in till ÅA

Så. Klart. Inget annat har hänt under året, och ska sanningen fram har det varit ett riktigt skitår.  Hoppas innerligt att 2013 för med sig lite spänning i tillvaron, dock inte alltför spännande saker, jag är inte så äventyrlig av mig.

Nåja. Sedan ska man ju ha nyårslöften också. Såna har jag faktiskt. Jag ska börja motionera mera för att orka mera. Och sluta peta på mina nagelband.

Så.

Gott nytt år då, med hopp om ett bra och tillfredsställande 2013.

Förra året...

...vid nyår var det ingen snö på Utö. Och inte heller någon annanstans.
(Alla foton är tagna med telefonen den 31.12.2011.).

Julfirande

Vill börja detta blogginlägg med två av mina favoritjulsånger.

Så.
Jag har en tredje favorit; Giv mig ej glans, ej guld ej prakt, men det finns ingen bra version av den på YouTube.

Jul ja. Jag har märkt att man med åren får sämre julfiilis. Just nu har jag ingen julfiilis alls fast jag lyssnar på julsånger, paketerat julklappar, julpyntat hemmet och druckit glögg.

Imorgon emigrerar jag till Houtskär för att fira jul. Det är där jag brukar få julfiilis, speciellt vid matbordet. För mig är julen julmat. Mammas julskinka är aldrig fel. Och potatislådan med "dåppå", då först är det jul. Att ta en bit julskinka, blanda den med lite potatislåda och mycket "dåppå"... Ojoj, det vattnas i munnen redan nu!

Julen i Houtskär är en höjdpunkt. Men för åren som går med Tapsa vill jag mer och mer spendera julen tillsammans med honom. Det är omöjligt för oss att vara på två ställen samtidigt: Houtskär och Åbo. Och tanken på att stanna i Åbo över julen är något jag ännu inte vill göra.

Det är nog sedan när vi har en egen liten familj som vi firar julen tillsammans. Var är säkert då också en stor fråga, men kanske växelvis Houtskär och Åbo?

Ömhetsbevis

I februari har jag och Tapsa varit tillsammans tre år. Sådär officiellt. Inofficiellt träffades vi redan på glöggrundan 2010. Om man riktigt ska vara precis träffades vi första gången i augusti 2003 då vi båda var nya studeranden vid lilla hanken, han datanom, jag merkonom. Men då "såg" vi inte varandra.

Hur som helst:
Jag avskyr fötter. Fötter är äckliga. Svettiga saker med tår. Tånaglar *ryyys*. Jag gillar inte mina egna tår eller Tapsas tår. Men ändå gav jag Tapsas fötter en massage med hudkräm och han gav mina fötter samma behandling.

Det är kärlek om någonting när man överger sina äckelkänslor för att den man älskar ska ha det bra.

Älskar dig gullis-Tapsa! <3

Ny stil och Gangnam style

Idag klippte jag håret. Kort. Väldigt kort. Har redan i flera, flera år haft långt hår, ungefär till mitten av ryggen, men nu var det slut på den eran. Nu är det väldigt kort i nacken med längre framtill. "Polkatyyli" tror jag att frissan sa. Tog med mig sambon som tolk ifall det skulle komma några språkliga missförstånd (det handlade ändå om mitt hår), men det gick väldigt smidigt utan honom. Ibland tror jag att jag tror att jag kan sämre finska än vad jag egentligen kan. Grejen med "polkatyyli" fick frissan snällt förklara, skulle inte ens ha vetat vad det var på svenska.

Aaaanyways. Sen en video som de flesta säkert redan har sett eftersom den florerat på de flesta kvällstidningars hemsidor:

Är det här på riktigt?! Sambon och jag började fundera och kom fram till att varför inte. Kanske vi är generaliserande och stereotypiserar amerikanarna, men är inte det här ganska normalt? Vad vi har läst och sett brukar amerikanarna till och med ha tävlingar om vem som har det mest julpyntade huset, eller? Upplys oss insnöade nordbor tack!

Nu ska jag gå och bor.... begru.... okej, beundra mitt hår!

Ta-ta!

Språk

Nyss kom jag på mig själv med att ha utvecklat min svenska. Sådär bara. Använder ord som jag annars inte skulle använda, såsom "vidareutveckla" och användarmöjligheter". Kanske inte så svåra ord, men ändå.

Efter sommaren, då jag huvudsakligen hade jobbat på finska sedan december (2011), hade jag svårt att hitta de rätta svenska orden. Oftast blev det finska ord. Det blev lätt "asiakaspalvelu" istället för "kundservice" och ett så enkelt ord som "kö" blev "jono".

Hur har jag då hittat tillbaka till svenskan? Jag jobbar inte mera på finska. Just nu använder jag till 85% svenska i vardagen. Jag studerar och jobbar på svenska. Det enda finska jag kommer i kontakt med är i butiken och när jag läser finska tidningar på nätet. Engelskan står för kanske 5% av mitt språkintag en vanlig vardag. Jag ser på filmer och serier på engelska och jag läser mycket engelskt grejs på internet.

Men tillbaka till svenska och finska. På ett sätt är det ganska alarmerande att jag är så pass mottaglig för finskan att jag glömmer enkla svenska ord. Men sen igen: om jag har jobbat på finska i åtta timmar och sedan kommer hem och ska prata perfekt svenska.... Knepigt? Ja!

Det jag ska, och måste tänka på, är att försöka bibehålla svenskan så gott det går. Speciellt nu utvecklas den ständigt (åt det rätta hållet) och så ska det förbli.

Loppisar

Jag älskar loppisar! Att gå omkring och peta på andra människors saker. Har till och med gjort några loppis"fynd". Senast blev det några klädesplagg: två toppar och en stickad tröja, allt för en struntsumma. Endel kan kanske tycka att det är lite motbjudande att köpa kläder på loppis, men jag har faktiskt ingen skillnad. Om det är en seriös loppis säljs där ändå bara hela och rena kläder. Dessutom byker jag alltid kläder jag köpt på loppis innan jag själv använder dem. 

Jag gillar även nätloppisar, är med i en grupp på Facebook och sedan brukar jag kolla på tori.fi. Har köpt en väska från Facebookloppisen, och det är min favoritväska, grön naturligtvis :)

Kattlista

Här är en katt"check list" om hur det är att ha katt:

•  Lägg ut en halvsmulten chokladbit på wc-mattan och gå sedan barfota på den i mörkret, på det här viset behöver du inte bli överraskad i ett senare skede.
• Katter gillar att springa en i fötterna, helst så att man snavar
• Endel katter gillar att släpa runt på saker (speciellt Nemi). Wc-mattor, skor och mat på upptining brukar hamna lite varstans (idag hittade vi två laxbitar i sovrummet, dock ännu i påsen som tur var.)
• Katter med klös gillar kläder som hänger på tork (har massor med kläder med hål i.). Kloklippning är en ganska bra grej!
• Spika fast mattorna i golvet. När det blir "kissaralli" går ingen matta säker
• Öva på att flytta spyende katter från matta till golv - det är lättare att rengöra golv än mattor
• Katter gosar när dom vill. Försök att gosa med en katt som inte vill gosa... Fail!
• Katter river på saker. Möbler och väggar går inte säkra. Våra katter river inte på väggarna, men de gillar att riva på möbler, mattor och klösträd. Och gardiner. Klipp klorna!
• Katter är hungriga på morgonen. Den som sett på Simon's cat - ja, exakt så är det! http://www.youtube.com/watch?v=w0ffwDYo00Q
• Katter har konstiga vanor. Joxi gillar att slicka på Tapsas hår. Båda katterna gillar att gosa i svettiga kläder. Och båda katterna älskar svettiga träningsskor.
• Katter kan lära sig saker. Joxi kan "sitta vackert", "tass" och "gimme five". Sådeså!
• Katter är det bästa som finns!

Grönt är skönt!

Jag gillar färgen grönt. Gillar är kanske ett för lamt ord i sammanhanget, jag älskar grönt. I alla nyanser.

De senaste åren har jag, medvetet och omedvetet, klätt mig i grönt. Ja, alltså inte helgrönt från topp till tå, utan så att något eller några plagg är gröna. Idag trodde jag att jag inte var klädd i grönt: svarta byxor, blå yllejumper, svarta skor och brun rock, men nej, hade ändå någonting grönt på mig: gröna yllesockor, grön mössa, grön väska och grön klocka. Omedvetet! När jag shoppar försöker jag ändå (ibland) köpa någonting annat än gröna kläder, just för att jag annars skulle ha en helt grön garderob. Men alltid slinker det ändå med någonting grönt.

Hemmet är också inrett i grönt, ja, inte alla rum. Vardagsrummet är grönt/brunt/grått för tillfället, allting i dova färger. Till våren blir det inrett i ljusgrönt och vitt. Hallen är också grön; ljusgrön randig matta och gröna tavelramar. Köket är grått och vitt, arbetsrummet och sovrummet går i svart mörkblått och mörkbrunt.

Också saker ska vara gröna. Jag har en grön penal, gröna pennor, gröna mappar och som sagt en grön klocka. Det finns säkert en massa andra gröna prylar, men jag kommer inte ihåg vilka alla "grönsaker" jag har.

Grönt ÄR skönt!

Kreativitet

Jag är en kreativ person. En konstnärssjäl kanske. Jag tycker om att uttrycka mig i text, jag tecknar i blyerts och jag spelar piano och gitarr. De två senare är sådant jag gör i perioder. Ibland är det skoj att teckna, då har jag ett flow med massor med olika idéer som måste uttrycka sig som bilder. Med instrumenten är det samma sak. Okej, jag har inte spelat piano på tio år, men jag spelar ändå gitarr nu och då, när andan faller in. Jag kan inte påstå att jag är speciellt bra på att teckna eller spela gitarr, men jag gör det iallafall och jag gillar det.

Men att skriva. Där kommer kreativiteten in som bäst. Det är då jag verkligen kan uttrycka mig. Som person är jag kanske lite blyg, fåordig och nästan lite "socially awkward" (vad heter det på svenska?). När jag skriver får jag utlopp för allt som bubblar inom mig. Då skriver jag här på bloggen, i min egna privata dagbok (för hand naturligtvis), i olika forum och på sociala medier som Facebook och Twitter.

Ute i den stora världen, där man måste kommunicera muntligt med människor, har jag det ibland ganska svårt. Jag kan mumla och svamla och flumma, ändå kommer jag ingen vart. Med människor jag känner bra är det en annan sak, dem kan jag prata med. Jag tycker att jag har en bra självkänsla, och självförtroendet är även det på topp, men det här med nya människor är svårt för mig. Även "gamla" människor, det vill säga de som man redan känt flera år, men inte pratar med speciellt ofta är en utmaning. Vad ska man prata om? Plötsligt tar alla samtalsämnen slut och man börjar svamla om hur regning höst vi haft, eller hur kall sommaren var, alltså väder. Ja, väder, detta fantastiska samtalsämne man tar till som nödlösning när allt annat relevant redan är diskuterat.

Så, min poäng var kanske den att jag gillar att skriva. Då får man fundera en stund först. Radera och skriva om vid behov. Tänk om man kunde göra det där ute i det riktiga livet!
Nedan en teckning av mig.

"Monster under sängen" 1.11.2012

                               

Nattuggla

Jag är en sann nattuggla. Jag gör hellre skolarbeten (eller andra saker) på natten än på dagen. På något sätt har jag mera kreativitet på natten. Just denna natt funkar det ypperligt eftersom jag har föreläsningsfri vecka och behöver inte stiga upp när väckarklockan ringer imorgon. Det är dock värre när man måste stiga upp relativt tidigt följande dag. Visst blir det nätter då jag har föreläsningar följande dag som jag sitter uppe ganska länge, med den följden att jag är dödstrött när väckarklockan ringer. Men det brukar jag kompensera med en tupplur på eftermiddagen.

Läste någonstans att människor egentligen är gjorda för att sova i två omgångar, en gång på natten och en gång på dagen. Jag kan inte säga med säkerhet om detta stämmer. Men: kolla på spanjorerna som tar siesta - det funkar för dom, varför skulle det inte funka för andra?! En annan sak som jag läste någonstans var att det inte har så stor betydelse om man sover sex timmar på natten och sedan sover ytterligare två timmar på dagen, man får ju ändå sin åttatimmars sömn. (Just nu är jag lite irriterad på mig själv att jag inte har sparat dessa "vetenskapliga" texter som referensmaterial).

Och till alla morgonmänniskor där ute: Javisst, ni kanske vaknar sex varje morgon. Men jag vill inte vakna då! Jag är morgontrött, ilsken och avig fast jag har gått och lagt mig vid 22-tiden och sovit mina skapliga åtta timmar.

Träningsprogram

Nu tror jag att jag har hittat ett bra träningsprogram. Det har en cykel på tio dagar och pågår i femtio dagar. Såhär ser det ut:

Dag 1: Konditions- och styrkeövningar
Dag 2: Promenad
Dag 3: Konditions- och styrkeövningar
Dag 4: Promenad och styrkeövningar
Dag 5: Promenad
Dag 6: Konditions- och styrkeövningar
Dag 7: Vila
Dag 8: Konditions- och styrkeövningar
Dag 9: Styrkeövningar
Dag 10: Promenad

Själva träningen pågår endast under 30 minuter (plus uppvärmning och stretchning), alltså är det ganska korta men intensiva pass. Jag hade tänkt att jag ersätter någon promenaddag mot löpning, beror på hur kroppen känns.

Egentligen började jag redan förra söndagen med detta program, men jag värmde antagligen upp för dåligt, eller tänjde för dåligt efteråt, för jag var totalt invalid i fyra dagar efter det. Idag började jag igen och värmde upp ordentligt och stretchade länge. Hoppas mina lårmuskler orkar med en halvtimmes löprunda imorgon, annars blir det promenad.

Dessutom har jag börjat med morgonyoga, varje morgon. Det känns alldeles underbart att sträcka ut kroppen ordentligt. Har redan märkt att min rygg gillar yogan, har inte lika ont i ryggen och nacken mera.

Målet med träningen är att få igång kroppen igen, bli starkare och uthålligare. Dessutom känns det psykiskt bra efter ett pass. Välmående helt enkelt!

Suullinen esitys...

...det ska jag ha (på finska) den 20.11. Men nu velar jag mellan två ämnen: språkdebatt och finsk musik.

Det är jättesvårt att berätta om språkdebatten, det finns tusentals insändare på olika sidor som har sin åsikt om finska-svenska. Det skulle vara ett intressant ämne och det skulle garanterat väcka diskussion. Men att komprimera hela språkdebatten till 15 min är svårt. Vad skulle vara det väsentliga? På vilken sida står jag? Måste jag ta politisk ställning?

Idag kom jag på att jag skulle kunna ha muntlig presentation om finsk musik. För när jag var ung och grön gillade jag Anssi Kela, men hade ingen aning om vad han sjöng om. Så en presentation med lite översättning och musik, hur skulle det låta? Mycket lättare. Men har jag material till 15 minuter?

Vad tycker ni?

Allt ska alltså gå på finska. Jag får inte läsa från någon text eller från min powerpoint, utan ska ha det väl förberett. Min muntliga presentation är den 20.11. Ja, och det ska ha någonting med ämnet man studerar att göra. Men jag tänker att om jag översätter musiktexter så har det ju med svenska att göra.

Orsaker till varför jag behöver en ny dator

1. Ljudkortet i min bordsdator har gett upp. Det funkar, men det skrapar.
Expertens utlåtande: Går inte att laga.
Mitt utlåtande: Irriterande, kan inte lyssna på musik. 

2. Grafikkortet i min bordsdator har gett upp. Visst funkar det någålunda, men det laggar.
Expertens utlåtande: Skit.
Mitt utlåtande: Kan inte se på filmer. 

3. Det tar hundra år före datorn kommer på. Det tar hundra år före någonting laddar (både bordsdator och laptop). Det tar tusen år om man försöker starta ett program när man har ett annat program på (både bordsdator och laptop).
Expertens utlåtande: Why, oh why?
Mitt utlåtande: Slött...

4. Laptopens fläkt låter som en traktor.
Expertens utlåtande: Förbannat irriterande och går inte att fixa.
Mitt utlåtande: Förbannat irriterande.

5. Man kan inte spela någonting (både bordsdator och laptop).
Expertens utlåtande: Hur klarar du dig i vardagen?
Mitt utlåtande: Hur klarar jag mig i vardagen?

6. Datorn stannar mitt i och "tänker" i 10 minuter (både bordsdator och laptop).
Expertens utlåtande: Hur orkar du?
Mitt utlåtande: Hur orkar jag?

7. Allt är skit.
Expertens utlåtande: Sant.
Mitt utlåtande: Jag står inte ut mera!

Lösning:
Ny dator som klarar av allt det ovanstående och lite till. 

Klipp, klipp

Whoopidoo! På måndag ska jag äntligen klippa håret! Det är läääänge sen sist. Är lite slö när det gäller hårklippning, dessutom är det fruktansvärt dyrt.

Nu blir det iallafall toppning och pannlugg. Det är planen. Egentligen skulle jag ha lust att göra något mer radikalt, typ klippa bort 20-30 cm, men det vågar jag inte. Jag är ganska säker på att jag skulle ångra mig.

En grej som jag har tänkt på är att färga håret kopparrött. Har inte färgat det sen jag var 17, och det är längesen redan. Tyvärr har jag så känslig hårbotten så jag tror inte att det skulle vara en så bra idé.

Iallafall blir det nu en liten förändring och jag får väl vara nöjd så!




Jag efter att jag har klippt mig... Yeah right :P

Finska igen...

Finska än en gång. Just nu är det objekten som spökar. När ska det vara "partiiviobjekti" och när ska det vara "akkusatviiviobjekti"? Och sen finns det något som "päätetön akkusatiivi". Förstår ens finskspråkiga vad jag talar om? Nej, trodde väl det.

Hade ett antal meningar som jag skulle översätta från svenska till finska. Översatte bäst jag kunde, men frågade även min tvåspråkiga sambo om råd. När jag sade "aah, så det blir sedan i tredje form singularis" fattade han inte någonting fast han kan finska lika bra som svenska.

Så, min fråga är igen samma: Varför pränta in svåra grammatiktermer istället för att lära ut i vilket sammanhang man använder olika former som -na,-sta,-lla osv.? Jag har tom stora svårigheter med att lära mig alla termer som hör till den svenska grammatiken (fast jag studerar svenska)...

Själv pratar och skriver jag finska hellre än bra. Min sambo säger att den finska jag pratar är en blandning mellan skriftspråk och Turun murretta. En skön blandning...! Men ändå är jag inte rädd för att prata, varför skulle jag? Jag har ändå jobbat delvis på finska i två år, helt på finska ett år. Talspråket har jag fått från att ha studerat, bott och jobbat i Åbo, delvis på finska.
Talspråket ska jag försöka få bukt på. Jag ska kunna prata perfekt finska, utan aboensiska inslag. Det är mitt mål. (Tänker läsa spanska nästa år, så kanske det blir finska med spanska inslag istället? :D)

Filmer

Äntligen har jag sett Avatar! Nu när jag har sett den ångrar jag att jag inte gav mig tid att se den på bio i 3D. Vilken upplevelse det skulle ha varit! Jättebra film, verkligen. Skrattade och grät om vartannat. Om jag fortfarande skulle bita på naglarna skulle dom nu vara söndertuggade, så spännande var det.

Kom fram till, redan för ganska länge sedan, att jag inte är speciellt bra på att se på filmer. Jag kan filmer, men det är många s.k. klassiker som jag inte har sett. Ta Indiana Jones som ett exempel. Har aldrig sett en enda av dem. Eller Sagan om ringen, nope, har inte sett dom heller. Star Wars IV-VI såg jag för första gången förra året eftersom Tapsa tvingade mig, men det var bara bra, det är bra filmer!

Sen finns det ju storfilmer som jag har sett; Forrest Gump, Titanic, Beautiful Mind, The Green Mile, alla Pirates... Just nu har jag av en slump nästan uteslutande sett på filmer där Leonardo Dicaprio har huvudrollen: The Aviator, Shutter Island, Inception... Dessutom är jag en sucker för filmmusik (fast jag inte ens sett filmen).

Saken är väl den att jag är en boknörd, inte en filmnörd. När jag läser lever jag mig in i berättelsen så att jag ser allting framför mig, som i en film. Det är svårt att förklara, men ni andra boknördar där ute vet säkert hur jag menar.

Studier

Japp, studierna är i full gång! Kan inte vara annat än nöjd. Att studera svenska är min grej, det känns åtminstone 100% rätt såhär nästan en månad in i studierna. De ämnen jag har nu, ända fram till jullovet är: svensk litteratur (jättekul), norska (kjempebra), språkvård (språkpolisen inom mig jublar), grammatik (lite träigt men ändå intressant) och finska (ett nödvändigt ont men skoj det också pga. läraren). Jag gillar den akademiska friheten, jag gillar mina klasskamrater, jag gillar studiemiljön och jag gillar att inget, än så länge, känns för överväldigande.

Det jag kanske tycker mest om är att det är lite föreläsningar (jämfört med yrkeshögskola) och mera självständigt arbete. Just nu har jag 14 h föreläsningar/vecka och det passar mig riktigt bra. När jag kommit hem från skolan har jag gjort 5-6 h hemarbete/dag. Jag har en annan sorts disciplin nu än då jag studerade i Novia. Jag gör det jag ska och inget får distrahera mig. Jag vill ha ett gott betyg när jag tar examen och jag vill ta magisterexamen inom fem år.

Inom fem år. Det är mitt mål. Det är även den tid det (enligt det nya ta-in-lär-spotta-ut-systemet) ska ta för att bli filosofie magister. Men jag känner att jag även har åldern emot mig. Om fem år är jag 30 år gammal. Jag vet att det jag nu kommer att skriva låter klyschigt, men borde jag inte då redan jobba med det jag är utbildad till, helst ha jobbat flera år redan? Borde jag inte vara gift och ha barn? Borde jag inte vid den åldern fundera över lön istället för studiestöd? Åldersnoja, jag vet.

Okej, jag gillar det jag studerar och är genuint intresserad. Jag borde bara strunta i åldersnojan. Varför bry sig? Jag studerar det jag är mest intresserad av - svenska - och trivs alldeles ypperligt med det. Bra så!

En helt vanlig jävla kaka

• Ett ägghelvete
• 1 dl sur kakao
• Så lite smör som möjligt
• Socker
• Ingen jävla mandel i alla fall
• 2 dl bakpulver
• 1 pkt fula russin
• 1,5 dl allerginötter

• 1 dl tradigt vaniljsocker
• 1 melon eller nåt
• Sprit

Häll nästan allt i en bunkjävel och kör med en elvisp i en kvart.
Grädda direkt i skålen.
Skit i att smöra och bröa. Kakhelvetet fastnar ändå.
Dunka ut skiten på matbordet om du kan.
Garnera med krossad melon och sprit.
Det spelar ingen roll... skit i det då.
Släng ut matbordet genom fönstret.
DRICK UPP SPRITEN!



Om ni inte gillade den kakidén och vill laga en god kaka istället (utan sprit) ska jag nu dela med mig av mitt bästa kakrecept:


Cheesecake med vit choklad

200 g digestivekex
100 g smör eller margarin

Fyllning:
400 g vit choklad
2 1/2 dl vispgrädde
2 burkar (tillsammans 400 g) färskost eller 200 g färskost och 250 g mascarpone

Sätt bakplåtspapper i botten på en kakform med löstagbar kant. Krossa digestivekexen i en matberedare och lägg sedan till smöret. Fördela blandningen tunt i kakformen. Lägg i kylen.

Blanda vispgrädden och färskosten till en slät smet. Smält den vita chokladen. Blanda i smeten. 
Häll smeten över kexbottnen. Låt vila minst 3 timmar i kylskåp. Bäst är kakan följande dag. 

Njut!

 
 

 

Smile!

När jag var mellan 10 och 14 hade jag tandställning. Jag hade den vanliga, både uppe och nere. Jag hade nattstöd och jag hade gummiband mellan övre och nedre käken. I princip hade jag alla möjliga tandställningar som man skulle kunna ha.

Ändå ångrar jag fortfarande den dagen då tandläkaren sa "nu har du ett bra bett, vill du ännu fortsätta med (gratis) tandställning för att få dina tänder raka, eller vill du avsluta?" och jag sa "jag tror att jag avslutar.". Jag förstår mitt dåtids-jag som, efter fyra år, ville bli av med tandställningen, men mitt nutids-jag gråter inombords.

Javisst, mitt bett är rakt och fint, men mina tänder är inte raka och fina. Mina framtänder står ut åt olika håll. Min ena "huggtand" står långt ut jämfört med övriga tänder. Dessutom har jag en tand i nedre käken som är längre in jämfört med de andra tänderna. Den går det dock inte att göra någonting åt enligt tandställningstandläkaren.

Endera lever jag med mina sneda tänder och ser det som en del av mig. Eller så betalar jag massvis med pengar för att leva upp till ett skönhetsideal som jag egentligen inte stöder. Vilket alternativ får mig att må bättre?

Skolstart

Augusti gick i raketfart och imorgon är den här - skolstarten.

Ny skola, nytt ämne, nya möjligheter. Jag känner mig peppad! Nåja, kanske inte för den första veckan, det är den traditionella "introveckan" där man får en massa information på så kort tid som möjligt för att sedan försöka memorera det så gott man kan. Nödvändigt? Javisst! Informativt? Javisst! Så otroligt långtråkigt att man hellre skulle se på när en snigel slemmar sig fram i ett maratonlopp? Absolut!

Det jag väntar på är veckan efter introveckan. Då får man börja studera på riktigt. Komma in i svängen igen. Sitta i timtal framför skrivprogrammet på datorn för att försöka producera texter. Det låter trist och jobbigt, och jag är säker på att det någongång kommer att kännas så också, men jag ser verkligen fram emot det. Man måste ju ha utmaningar i livet. Även tråkiga sådana.

Ååh så peppad jag är! Har läst en massa information om mitt ämne (information som jag kanske borde ha läst före jag sökte) och jag är mer övertygad nu än någonsin om att jag har valt rätt. Detta är det rätta för mig.

Det glömde jag nämna; var jag ska studera och vad jag ska studera. Svenska vid Åbo Akademi. Och när jag blir stor vill jag jobba som (håll i er nu) bibliotekarie eller kanske arkivarie. Varför inte journalist? Världen ligger framför mina fötter.

Det hälsosamma livet del 2

Just nu befinner vi oss på Houtskär. Bara för att vi är på lite semester betyder det inte att vi skulle bli slappa och sluta motionera. Nå, två dagar blev det paus, men det var kanske välförtjänt. Iallafall, igår var vi ut och gå i snabb takt. Sprang också en bit, och då märkte jag att det var betydligt lättare att springa nu än för några dagar sedan. Inget flodhästflås, kroppen liksom följde med och det kändes inte som om lungorna skulle spricka av ansträngning. Tiden jämfört med kilometer var sämre, men det beror antagligen på att här är annan terräng (grus- och sandväg, skogsstigar och asfalterad väg).

Idag på morgonen var jag ute och sprang. I början gick det bra, sprang faktiskt ganska långt. Efter att tag märkte jag att jag inte hade stretchat ordentligt igår, högra låret och vaden började strejka. Sedan gick jag ändå för långt på skogsvägen och hamnade mitt i urskogen och där gick det ändå inte att springa. När jag då äntligen kom tillbaka till stigen började jag springa igen och sprang sedan den sista halvkilometern hem.

Tänk att träning kan ge såhär mycket resultat på bara en vecka! Jag känner mig mycket piggare redan, och konditionen har också blivit bättre. Nu ska jag ännu börja träna mag- och ryggmuskler. Ska försöka hitta något bra program för det ändamålet bara.

Det hälsosamma livet, del 1

Igår började jag (vi) det hälsosamma livet med en timmes badminton på kvällen. Vi skulle säkert ha spelat längre, men fjäderbollen gick i tusen bitar.

Just kom jag hem från första länken. 2,5 km på motionsbanan. Tungt var det, men till mitt försvar kan jag säga att motionsbanan inte är speciellt lätt heller med många tunga uppförsbackar. Min tid visar hur otränad jag är: 33 minuter och 1 sekund. När jag kom hem såg jag ut som en brandbil i ansiktet (och gör det tydligen fortfarande), flåsade som en värre flodhäst och svettades floder. Det positiva är förvisso att det bara kan bli bättre från och med nu, med bättre tider och mindre flodhästfrustande.

Imorgon blir det ingen länk, men hade tänkt göra något lättare träningsprogram om musklerna (de få som finns) inte är alltför sjuka. Förutom kondition behöver jag stärka rygg-, mag-, och armmuskler.

Slutligen kan jag bara konstatera efter tänjning och en kall dusch: Jävlar vad skönt det var!!

Orättvist!

Varje gång jag är på jobb skiner solen från en klarblå himmel och det är varmt och mysigt. Men när jag är ledig ska det regna och vara kallt och ruskigt. Jag som hade tänkt slöa på stranden idag med en god bok som sällskap. Men icke! Inte som det ser ut nu iallafall...

Hoppas vädret blir bättre till nästa vecka...

Humanist? Javisst!

Imorgon står mitt namn i tidningen bland dem som kommit in till ÅA. Lite stolt är jag ändå! Och inte bara lite heller!

Efter inträdesprovet i maj kände jag mig helt utpumpad. Ungefär som en såndär luftman med viftande armar som man ser utanför bilförsäljare i USA, men där luften tagit slut och han dinglar ner mot marken i en enda stor plastig hög. Jag tyckte att inträdesprovet hade gått helt åt skogen, fast jag hade suttit där och skrivit febrilt i flera timmar. Men jag tyckte att jag endast hade skrivit en massa svammel, utfyllnadstext. Dessutom missade jag helt på grammatikdelen. Glömde bort personliga pronomen och hade stora problem med satsanalysen. Till mitt försvar kan jag säga att jag inte har haft någonting med grammatik att göra sedan högstadiet och det är redan nästan tio år sedan.

Så efter inträdesprovet började jag fundera vad jag skulle hitta på härnäst. Återuppta studierna vid Novia? Börja jobba heltid? När antagningsbrevet kom förra veckan var det en stor lättnad. Nu vet jag vad jag gör fem år framöver.  Jag får studera det jag är mest intresserad av - svenska. Språkvård, språkhistoria, andra nordiska språk you name it! Jag är så peppad att börja studera.

Men sen då? Vad vill jag jobba med när jag "blir stor"? Just nu lutar det möjligtvis åt översättarhållet, kanske språkvårdare, korrekturläsare, någonting inom media? Allting är ännu öppet. Jag gillar att leva i nuet, inte fundera för mycket på framtiden. Vad framtiden har att erbjuda får framtiden utvisa. Just nu är jag bara överlycklig över att jag har kommit in till en utbildning som jag vet kommer att passa mig.

Om att bo i höghus

Just var det full kattrally på gång. Katterna springer fram och tillbaka över golven, jagar varandra och låter som en hjord elefanter. Detta händer dagligen, ibland flera gånger per dag, oftast sent på kvällen. Men aldrig att grannen under skulle ha klagat. Jag kan tänka mig hur det måste låta hemma hos dom...

Faktiskt har ingen klagat någonsin. Inte när vi har haft fest och varit kanske lite för högljudda till in på småtimmarna, inte när vi ibland spelar musik på lite för hög ljudnivå, men oftast är vi nog riktigt tysta och lugna. Som nu t.ex. sitter vi vid varsin dator och använder hörlurar. Tyst som bara vad!

En gång klagade en granne, det var första kvällen efter att vi hade fått nycklarna och jag var här och flyttade in lite lådor och satte ihop soffbordet. Då spikade jag efter kl. 20 (vilket man inte får göra). Dagen efter mötte vi en tant i trappuppgången som påpekade om spikandet. Efter det spikar vi inte mera på kvällen.

Kanske är det det att väggarna är tjocka. Vi hör ju inte så mycket av grannarna heller. Det enda jag brukar höra är när MTV3:ans sjunyheter kommer på hos grannen, men det hör jag endast om vi inte har någon musik eller tv:n på. Dessutom håller grannen två våningar upp på att renovera köket, så just nu hörs det en massa borrande och spikande, vilket kan vara lite störande ibland (speciellt när man vill ta sovmorgon).

Men grejen med att bo i höghus är ju att man måste ta del av sina grannars vardagsljud också. Människor har ljud. Ingen människa kan ju vara knäpptyst dagarna i ända. Och gillar man inte läget får man väl flytta.

Före och efter...

Vi flyttade in i vår lägenhet i början av mars förra året. Utsikten från balkongen var då en äng med en stackars tall i mitten. Sommaren 2011 började det se ut såhär:

Nu ser det ut såhär:

På ett år har ett åldringshem uppstått!
 Kanske dags att skaffa ordentliga vardagsrumsgardiner....



(Och ja, lite sneda bilder, men det är smällar man får ta!)

Pollen

Jag bara älskar denna reklam:

Både jag och Tapsa har pollenallergi och det är detta vi måste förbereda oss inför varje vår/sommar. Jag är allergisk mot allt som växer på träd. Tapsa är dessutom allergisk mot gräs och framförallt hö.

Men vi knaprar inte Benadryl. Tapsa knaprar nåt teho och jag knaprar nåt Zyrtekliknande vid behov.

Byta efternamn?

När jag och Tapsa gifter oss, borde jag byta efternamn då? Har funderat ett tag på detta...

Ett tag ville jag byta hela och hållet, men sen igen låter 'Anna Tapio' så oroligt finskt och så otroligt vanligt. Jag gillar mitt efternamn, det är unikt (de som heter det i Finland är jag nära släkt med). Men sen igen, våra framtida barn kommer att ha Tapio som efternamn.

Det jag har kommit fram till, som en slagt kompromiss, är att ta dubbelnamn: Silverström-Tapio. På det viset behåller jag vårt unika släktnamn och har dessutom min nya familjs namn. Men då har jag inte exakt samma efternamn som våra framtida barn kommer att ha.

Dilemma!! Ni kvinnor som gift er, hur tänkte ni?

(Och nej, mamma och Teija, vi har inte planerat in något bröllop ännu :P)

Vuxen?

Blev att fundera på när man egentligen är vuxen. Enligt lagen är man vuxen när man fyllt 18, men av egen erfarenhet var jag inte speciellt vuxen då. Så när är man vuxen? Blir man egentligen någonsin vuxen?

För man känner sig "vuxen" vid olika tidpunkter i livet. Jag kände att jag var "vuxen" då jag flyttade hemifrån, 16 år gammal. Jag tyckte jag var "vuxen" då jag 18 gammal blev sambo. Jag tyckte jag var "vuxen" då jag var 20 år och sparkade ut honom.

Nu tycker jag att jag är "vuxen" när jag som 23-åring flyttade tillsammans med Tapsa, när jag var 24 förlovade vi oss, och nu som 25-åring tycker jag allt är bara bra och planerar det ena och det andra för vår framtid (mamma och svärmor får bara vara på halster!).

Men min fråga återstår, när är man vuxen? Blir man någonsin vuxen, eller vill man någonsin bli vuxen?

(Som svar på min egen fråga: Jo, jag kan vara hur barnslig som helst, jag älskar att leka och spela. Jag förstår även grejen med att vara vuxen. Min fråga var när man blir vuxen - om man blir det)

Katter, katter, katter...

Först och främst, jag älskar mina katter. De är alltid en ljusglimt i tillvaron. Alltid hittar de på något speciellt bus eller beter sig knasigt som gör att man inte annat kan än skratta.

Men när det gäller kattlådan är det ett annat problem. Varje, varje gång jag plockar bort kattbajs ur lådan är det igen en korv efter fem minuter. Och jag vet vem som är boven:

Se! Hon säger: "That's me" på fotot! Samma bov tyckte att det var snällt att kissa i den tomma kattlådan. Tapsa höll på att rengöra den, och skulle just tvätta ur den då han märkte att Nemi stod mitt i den, utan sand, och gjorde sina behov. Mysigt.

Den andra kissen gillar att spy lite överallt. Som tur är inte på mattor eller under saker. Förra veckan låg det spyor på vessagolvet. Här är en bild på den misstänkta:

Vad mina kissor än gör älskar jag dom massor. Lite spyor på golvet är ingenting, bara att torka upp. Och Nemi bevisade imorse att hon absolut är rumsren. Hon väckte oss vid 7-tiden med ett högt jamande, det lät allvarligt värre än min mardrömsväckarklocka. Jag steg upp för att se att allt var i ordning, var Joxi okej, hade Nemi trampat på något? Nej, allt var bra. Efter att ha varit uppe ett tag måsta jag fara på wc, och då märkte jag det: wc-dörren var stängd. Antagligen har någon av kissorna i farten lyckats stänga wc-dörren under natten. Nå, efter att jag öppnade dörren for Nemi direkt dit och gjorde sina behov. Dvs. hon höll sig och väckte oss förrän en olycka hände. Jag vet att Joxi gör det, men var osäker på Nemi. Nu fick jag beviset.

Summan av kardemumman är att vi har bra kissor, fast dom gör lite knasiga saker ibland.

...men vad ska jag ta på mig?!

Jag är kanske inte den som klär sig übermodernt eller sminkar sig så fort man ska någonstans... Men när det gäller festligare tillfällen vill man ju ändå se representativ ut. Och den återkommande frågan är:

"Vad (här sätts en passande svordom in) ska jag ta på mig?"

Fast jag inte är den som slaviskt följer med mode har jag ändå en garderob full med kläder + en garderob med kläder på galgar. Men det mesta av det är vardagskläder: jeans, basic toppar, långärmade t-skjortor, mjukisbyxor (<3)... Men sen då, när man ska ha lite finare kläder?

Kjolar och klänningar har aldrig riktigt varit min grej, kanske främst för att jag har komplex för mina ben (alla måste ju ha komplex för något). Men visst, jag använder dom jag har och har använt dom länge. Har satsat på att köpa kjolar som är tidlösa.

På lördag ska vi på studentdimission. Jag tänker ha på mig ett par "kavajbyxor" med uppslag, mörkbeiga sådana med mörkare kritstrecksränder, men vad (passande svordom) ska jag ha upptill?! Och vad (passande svordom) ska jag ha på fötterna?! Tror inte sneakers passar med "kavajbyxor"....

Love at first sight?

Jag älskar Tapsa, om jag inte skulle göra det skulle jag antagligen inte vara förlovad med honom, bo under samma tak med honom och planera en framtid tillsammans med honom. Han är mannen i mitt liv som jag vill leva resten av mina dagar med.

Men vägen dit var inte så enkel.

Det jag först ser hos det andra könet, och även ibland samma kön, är ögonen. Jag gillar ögon. Speciellt stora, bruna ögon. Tapsa har dessvärre inga stora, bruna ögon, men han har fantastiska gråblå ögon med långa ögonfransar. Sen gillar jag en bred rygg, ingen aning om varför, och det har han, mannen med stort M. Vad ser du först hos det andra könet, eller hos samma kön om du är homo eller bi? *nyfiken* (Och: fast man är hetero kan ju ändå tycka att någon av samma kön är snygg. Som exempel såg vi just på House, och Thirteen är snygg, älskar hennes ögon framförallt.)

Nåja, tillbaka till den svåra vägen. Jag och Tapsa träffades första gången i andra stadiet, vi gick på olika linjer, men var ändå av samma årskull. Då såg jag honom inte så mycket, han pratade nästan inte alls och var lite sådär i bakgrunden. Dessutom var jag ett kort tag tillsammans med en av hans klasskamrater.

Så tog det några år, nästan tio, innan vi sågs på nytt. Den här gången igen i "skolmiljö": Glöggrundan 2009. Såg honom i förbifarten i all yrsel och blev och prata. Prata ledde till växlande av telefonnummer. När jag sedan i januari 2010 var sysslolös ringde jag detta nummer, och egentligen kan man säga som man säger: "och på det är det"...

...med kriser. Den berömda "tremånaderskrisen" kom. Det är då som "dejtantet" tar slut och det blir lite allvar. I det skedet blev jag rädd. Inte för att det skulle ta slut, utan för att det blev allvar. Allvarligt allvar. Förut har jag bara låtsats som inget, eller strulat till det när det har blivit för allvarligt. Men med den här pojken var det annorlunda. Jag ville inte låtsas som inget och jag ville absolut inte strula till det. Men ändå var jag inte säker. Så mitt koncept var att vara den mest otrevliga människan någonsin.

Han stannade kvar.

Den 1.3.2011 flyttade vi ihop.
Den 29.7.2011 förlovade vi oss.
Den 12.6.2012 har vi varit tillsammans i 2½ år. 
(och den 13.6.2012 fyller Nemi ett år, Joxi fyllde just fyra år, den första maj)

Jag har hittat min själsfrände.

Lite motion kanske?

Jag är lat. Speciellt när det kommer till att börja motionera. Den enda motion jag gör är när jag tar trapporna istället för hissen (när hissen råkar vara högt uppe och jag inte orkar vänta på att den kommer ner). T.ex idag tänkte jag att jag skulle cykla till jobbet, men blev lite sen hemma, så jag tog bilen istället. Efter jobbet var jag bara glad över att jag valde bilen eftersom det ösregnade. Men vadå om jag skulle ha cyklat? Då måste man ju cykla hem också oberoende väder, eller hur?

Nå, har börjar lite smått fundera på någon motionsform som passar mig. Ut och gå? Nej. Jag behöver start och mål, om jag går ska jag gå från punkt A till punkt B. Om man "bara" är ute och går går man från punkt A, men var är punkt B? Är det samma som A? Isåfall går man ju från punkt A till punkt A och det är inte logiskt.

Jag vill inte gå till något gym heller. Gym är inte min sak. Om jag vill träna vikter och sånt (eller vad man nu gör på gym) kan jag säkert göra det hemma i min privata sfär.

Finns det någon där ute som skulle kunna ge mig några nybörjartips för att börja träna? Det är kanske inte det lättaste eftersom jag hatar allt, ungefär! Men jag vet själv att jag måste hålla kroppen i skick, och då kan jag inte bara sitta och slöa...Så motivationstips tas även gärna emot!

Työn iloa

Äntligen kan jag jobba igen! Det har varit rent ut sagt skittråkigt att först vara sjukskriven två veckor, sen inte kunna ta emot långa jobbturer i två veckor (dvs jag fick inga jobbturer) och på det ännu semester fyra dagar. Men idag har jag varit på jobb i sju timmar, under värsta rusningen eftersom det är helgdag imorgon, och bra gick det. Kände inte alls av ontet i revbenet. Lite ont i korsryggen fick jag efter några timmar, men det är antagligen för att jag inte har jobbat på ett tag och är ovan med rörelserna.

På morgonen, innan jag for på jobb, kände jag mig lite osäker på hur smidigt det skulle gå och om jag kom ihåg kassasystemet. Men bra gick det också. Lite långsam var jag kanske med de fem första kunderna, men sedan löpte det på. Kassasystemet hade jag inte heller glömt bort, ingenting faktiskt. Tror att det är lite som när man lär sig cykla, när man väl kan det så sitter det i ryggmärgen. Dock hade jag inga jätteproblemkunder heller. Några gånger fick jag ringa och fråga om pris, men det var inte så farligt. Dessutom fick jag betjäna kunder på svenska några gånger. Om jag hör att några pratar svenska sinsemellan betjänar jag naturligtvis på svenska, även om de har frågat mig något på finska. Det är för mig en principsak, och de svenska kunderna uppskattar det.

Dessutom fick jag beröm för min insats! En kund som hade en massa kuponger, presentkort, plussakuponger osv osv tyckte att det gick riktigt smidigt. Han sa också att det märktes att det inte var första gången jag satt i kassan heller...! Och fast en kupong inte riktigt ville som jag ville gick det iallafall till slut. Nemas problemas! Det är alltid skoj med beröm!

Senast på onsdag sitter jag bakom kassan igen och försöker ge den bästa servicen, alltind med ett leende, även i värsta rusningen!

PS. Rubriken är på finska eftersom jag inte kom på ett motsvarande ord på svenska. Arbetsglädje? Heter det så?

Det är illa med illativ - finskaundervisning

Glöm mitt förra inlägg, egentligen. Det jag ville ha sagt är att det är illa med finskaundervisningen i grundskolan, eller?

Från det jag gick i trean i lågstadiet, dvs från att jag var nio år gammal, har jag nästan endast lärt mig finsk grammatik under finskaundervisningen. Ord - javisst, men det har varit knapphändigt. Grammatik - Det ska ungarna lära sig vid tidig ålder!

Det är illativ, allativ och possivt (eller passivt?) suffiix, och jag undrar, blir finskspråkiga elever också bomarderade med alla dessa grammatikformer? Måste dom också lära sig att det är illa med illativ eftersom det kan vara (och nu ska jag se om jag kommer ihåg rätt): vokalförlängning+n, -seen och ett till som jag inte kommer ihåg.

Jag kommer ihåg att när jag började lära mig finska var orden det viktigaste: Minä, sinä, hän, pallo, talo, kissa, koira, auto, pyörä... Men ju mer det blev om grammatik, desto mer ville jag veta varför ett ord blev som det blev efter att det hade böjts. Varför blev talo - talon och varför blev det sen talossa om man är i huset? Nu vet jag vad ändelsen -ssa betyder, men alla andra då?

Förklara inte med en massa grammatik! Förklara så att man förstår!

 Igen ett PS: Grammatik är bra, men ordförråd är bättre än grammatik. Om man inte har ett ordförråd kan man inte heller lära sig ett annat språk.Först ord - sen grammatik.

Svenska - Finska

När jag flyttade till Åbo, 16 år gammal, var min finska dålig, eller vi kan kalla den mycket dålig. Jag hade vitsordet 6 i finska från grundskolan. Jag bodde för mig själv, skulle klara mina inköp själv genom att kolla på siffrorna vid kassan... Det var tur att några från min klass klarade av finska lika bra som svenska och kunde hjälpa mig med att t.ex. skaffa busskort.

Nu, nästan tio år senare har min finska förbättrats markant. Jag klarar mig utmärkt på finska, kan t.o.m ha en konversation på finska och dessutom har jag en del finskspråkiga vänner och bekanta. Men det betyder inte att jag pratar finska som flytande vatten - tvärtom. Min finska är ännu begränsad, men jag VÅGAR PRATA. Min sambo, som pratar flytande finska och svenska, säger att min finska är som finska delat med åbodialekt delat med knasig grammatik delat med finlandssvenska. Bra säger jag! Bara någon förstår vad jag menar så...!

Och hur lärde jag mig denna rotvälska? För att jag var tvungen! Dessutom sökte jag till en praktikplats där man endast pratar finska. På så sätt blev jag tvungen att prata finska och efter det är jag inte mera rädd för att öppna munnen och säga något på finska.

Men: i en stad som Åbo, som ändå utmärker sig för att vara tvåspråkigt, är det svårt att klara sig på minoritetsspråket. Vart man sig än vänder är det bra att ha finskan i bakfickan. Efter snart tio år i Åbo blir man van...

Jag: "Talar du svenska?"
Anon: "Nej, mycket litet"
Anon: "We can speak english?"
Jag: "Puhutaan suomea..."

Javisst! Det går bra om vi pratar finska, men prata då långsamt så att jag förstår hela innebörden. I matbutiker eller liknande blir jag inte irriterad fast ingen kan svenska (om sanningen ska fram brukar jag ändå börja på finska...), men när det gäller större köp eller vid banker och sjukhus kräver jag svensk betjäning.

Härmed vill jag sätta tummen upp för Tallbacken 2! Och tummen upp för röntgen, fast den var på finska, för sjuksköterskan som verkligen verkade bry sig om sina patienter. Och en till tumme upp för labbsköterskan (finsk) på TYKS som frågade vilken arm jag ville ta blodbrov ur och tog blodprovet utan att jag ens märkte det (jag brukar annars vara lite vinglig eller svimma...).

Som ett PS: Från att inte ha förstått vad kassatanten säger är jag nu själv kassatant och säger dedär obegripliga siffrorna på finska. Allt som oftast måste jag också prata med kunderna på finska och det går bra. Ja, förutom om det kommer nån gammal tant eller farbror o talar på oförståelig Åbodialekt, då är det bara att nicka och le!

Medicin och värk.

Jag gillar inte sjukhus.

För den delen gillar jag inte heller att äta piller. Så långt som möjligt försöker jag att inte mumsa piller. Nu när jag bröt revbenet blev jag tvungen att äta piller, eller tvungen och tvungen, om jag inte åt dem hade jag sataniskt ont. Akutläkaren ordinerade burana 600 och panacod. De första dagarna tog jag i genomsnitt tre buranan och två panacod. Problemet var att jag började må dåligt och blev trött. Minskade panacoden till en om dagen och mådde relativt bättre, men ontet förvärrades. Panacod är en förrädisk medicin. Nu har jag helt och hållet sluta äta panacod och tar endast burana de dagar jag har ont i revbenen och mår betydligt bättre (ontet förändras hela tiden, beroende på hur jag har sovit).

En parentes om piller: Jag tar en vanlig huvudvärkstablett först när värken (oftast i huvudet) blir för mycket. Då, när jag inte mer orkar öppna ögonen, då först tar jag ett piller. Jag tycker helt enkelt inte om piller och anser att människor har blivit för "beroende" av dom, inte beroende i ordets sanna mening, utan beroende på så sätt att om man har nån liten, liten krämpa måste man ta ett piller.

Efter att veckan sjukledigt som akutläkaren hade skrivit ut begav jag mig till den "vanliga" läkaren för att få mera sjukledigt. Hade ännu helvetiskt ont och visste att jag inte klarade av att jobba (när man just och just kan röra på sig, sätta sig ner eller ännu värre lägga sig ner kan man inte heller jobba). Hon skickade mig igen på röntgen, knackade igen på revbenen och tog igen blodtryck. Samma resultat: Kylkiluun murtuma.

Men, hon gjorde en sak som inte akutläkaren gjorde, nämligen att skicka mig på en massa blodprover för att ta reda på varför jag ens kan hosta sönder revbenen. I första blodproven testades benskörhet, kalciumbrist, D-vitaminbrist och nånting annat som jag har glömt bort. Allting negativt. Det jag kommer ihåg är att jag var ganska vinglig på benen när jag kom därifrån.... Andra blodprovet, som jag tog för några veckor sen, var för celiaki. Resultatet får jag veta imorgon. Men av det jag har läst på the interwebs så är det ganska säkert att jag har det; benskörhet, uppblåst mage, problem med magen (ni vet vad jag menar), illamående, nedstämdhet, trötthet, ledvärk....

Det enda jag vill få i det här skedet är en diagnos, om inte celiaki, så nånting så att jag vet vad som är fel med min kropp, för nåt är det som inte stämmer!

Veterinärkostnader....

Att åka till veterinären är inte det billigaste...

För tre veckor sedan var jag till veterinären med Joxi eftersom hon hade 'othematom' så det så fint kallas, dvs. blodöra. En böld full med blod på insidan av örat som ofta orsakas av ett hårt slag. I det här fallet var det hårda slaget antagligen Nemis tass eller tänder. Efter två minuter var diagnosen klar, en minut att tömma örat och två minuter att skriva en räkning. Boom! 55€.

Idag var det dags igen. Joxi har verkat så trött och hängig. Hon gömde sig och kom inte ens fram när det var matdags -helt olikt henne. När mina föräldrar plingade på dörren var det Nemi(!) som kom fram och hälsade, Joxi höll sig undanskymd. Inte alls likt henne.

Så, fick tid till veterinären för att tömma örat igen. Väl framme visade det sig att örat hade läkt som det skulle och hon verkade inte ha ont i det. "Nå", sa veterinären, "då måste det vara något annat". Hon tog tempen som visade lite över normala. Hon kollade öron, ögon, tänder, kände på magen, kollade vikten, allt var som det skulle. Veterinären konstaterade sen att det antagligen kan handla om flunssa, fast Joxi är vaccinerad mot det. Fick en tub kosttillskott som jag ska ge henne. Ska dessutom ge henne antibiotika (recept) om hon ännu verkar hängig efter några dagar. Om hon slutar äta helt är det veterinären som gäller igen.
Och boom! 65€.

Men: Sist och slutligen handlar det om min kisse, min älskade lilla kisse som behöver vård, och då har pengar ingen som helst betydelse.

Paranoia?

Jag bodde i min förra lägenhet i nästan fem år. De två sista åren jag bodde där hörde jag alltid ett konstigt surrande ljud vid en viss tidpunkt på natten. Det lät lite som en blandning mellan syrsa och väckarklocka. Jag antog att det var någon av mina grannars väckning som for på just den tiden.

MEN, nu har ljudet följt med mig till nya lägenheten. Fast vi inte bor så långt bort från min förra lägenhet kan jag inte tänka mig att "grannens väckarklocka" hörs ända hit. Det är ändå en 500 meter fågelvägen. Så vad är det då som hörs?

Som sagt är det som ett alarm som går igång, endera lite före 02 eller lite före 03 på natten. Det hörs inte högt, utan just som en blandning mellan syrsa och väckarklocka. Dessutom är det alltid bara jag som hör det. Tapsa sitter oftast med hörlurarna på, men när jag har påpekat om saken hör han ändå aldrig något. (Män!! :P)

Ja, och jag har försökt letat efter orsaken, men alla alarm jag hittat har varit batterilösa eller utan ström. Förutom wakeup-väckarklockan, men den fick jag i julklapp förra året, så den är utesluten. Den enda jag kan skylla på hittills är Joxi, men hon borde inte låta så...
 
Så vad är det då jag hör? Är det bara i mitt eget huvud eller är det faktiskt nåt som låter? Paranoia?!

Dator? Hej, kom och hjälp mig!

När jag ännu bodde ensam var jag världens bästa på att fixa min dator. Jag formaterade, jag spelade, jag installerade och jag var helt enkelt bra på att klara av min dator själv. Aldrig hade jag några dödsvirus (och har fortfarande inte), och om jag mot förmodan hade något virus skötte (och sköter fortfarande) mitt briljanta antivirusprogram om den saken.

Men efter att jag och Tapsa flyttade ihop för lite mer än ett år sedan känns det som om mina datorkunskaper sinat. Jag vill alltid fråga honom om råd när jag installerar nåt. Det är nätt och jämt att jag kan använda mig av Daemon Tools mera. Om jag ska formatera måste jag ha hans hjälp. Det är nästan så att jag måste fråga honom om det är okej att starta datorn! Och då använder jag min egen dator, inte hans.

Vart försvann mina skills?! Visst, jag kan ännu, men har blivit så osäker över allting eftersom han vet mera än jag. Allting känns bara så dumt.

Sjukledig.

Att vara sjukledig är inte min grej.

Var sjukledig de två första veckorna i april (brutet revben). Redan efter andra dagen klättrade jag på väggarna. Redan fjärde dagen började jag tänka existenciella tankar om varför jag lever och vad jag skulle göra annorlunda om jag föddes på nytt (ja, sånt brukar jag fundera på!).

När jag inte var sjukledig mera och jag fick erbjudande om att fara på jobb for jag, med förödande resultat. Efter endast 2½ timme var jag tvungen att fara hem pga smärta.

Idag fick jag erbjudande om jobb igen, men efter lite funderande kom jag och min närmaste chef fram till att det är ett för långt pass. Jag vill inte riskera att jag igen måste avbryta jobbet mitt i. Just detta pass skulle dessutom ha varit ett sådant där det är svårt att få någon annan som hoppar in.

Nu är det bara att ta det säkra före det osäkra. Jag tar endast emot korta arbetsturer (4-6 timmar/dag) tills jag är helt återställd. Min chef tycker också att det är det bästa. Enda problemet är att det inte kommer in pengar på kontot annat än från ÅU-läsningen (som jag kan göra trots brutet revben; man sitter stilla vid ett skrivbord och talar i en mikrofon. Och att få sjukersättning från kela är rena mardrömmen. Tapsa fick 30 euro(!) när han låg på sjukhus i två veckor + en vecka sjukledigt... Sjukt, tänkte jag säga... :P

Hoppas jag blir återställd snart så att jag kan börja jobba som normalt igen. Att bara vara hemma börjar bli långrandigt...

Puss!

Mitt gull och jag tycker om att pussas.
Det var dagens statement. Punkt.

För längesen då när jag fick körkort.

Jag vet inte varför, men på något sätt kommer jag ihåg de här gångena.

Året var kanske 2006 (?) och jag hade fått körkort för några månader sen. Det var jag och två killar vid sjön vid Littois. Där var vi och sparkade kottar, plus några ölkorkar. Det jag jag kommer ihåg var att jag inte drack en droppe, men vad drack killarna? Den där orangea öldrycken med skruvkork?

En annan gång körde vi runt på Hirvensalo med min stackars Micra.  Det var när vi skulle tanka som en av killarna fick panik. Det var min bil, men jag lät honom köra fram till tankstationen. Det gick ju inte bra alls. Kärringstopp hela tiden. Ingen panik, Anna fixar! Tankat blev det iallafall :)

Minnen man har!

Låt på hjärnan

Denna låt har konstant spelats i mitt huvud i en vecka.
Jag älskar låten, och Kim Wilde är så söt!
Men snälla hjärna, spela något annat! (Och något annat än Bananer i Pyjamas som det var förra veckan...)

Jobb sökes!

Ett jobb ledigt inom det jag kan. Såklart jag hugger på det, direkt!

Men sen började jag fundera....

Jag kan i värsta fall endast jobba till slutet av augusti (enligt arbetsgivarens synvinkel) ifall jag kommer in till ÅA. Jag behöver ledigt en dag i slutet av maj för att göra inträdesförhör. Dessutom har jag ett annat jobb, 1-2 gånger i veckan som kräver att jag tidigast måste sluta kl. 19.
Jag jobbar för Åbolands Taltidningsförening rf. och mitt jobb går ut på att läsa in morgondagens Åbo Underrättelser som taltidning för synskadade. Där har jag jobbat i fyra år, och jag har inga planer på att sluta.

Så Kesko:
Jag är en merkonon (marknadsföring och kundbetjäning) som jobbar hårt och som alltid är positiv på och till jobbet. Jag kan kassasystemet, jag har förut jobbat i en köttdisk/fiskdisk, jag kan sätta upp varor på hyllorna och att jag talar tre språk: svenska, finska och engelska. Enda problemet är att jag kanske börjar ny utbildning i augusti samt att jag har ett andra jobb som kräver att jag (högst) två kvällar i veckan måste sluta senast kl. 19.

Anställ mig?

En kassatants vardag.

Min nacke och mina axlar var helt låsta (heter det så på svenska?) när jag kom från jobbet idag. Nu har högra axeln och högra sidan av nacken gett med sig. Vänstra sidan av nacken och axeln tar fortfarande ont.

Efter tre dagars kassajobb så kanske det ska vara så här, eller? Problemet är väl det att jag mestadels sitter på en stol/sadelstol när jag jobbar. Idag när smärtan blev för mycket testade jag att stå istället, och det blev lite bättre. Man är ändå framåtböjd nästan hela tiden när man pipar varor, stående som sittande.

Från förr har jag haft problem med nacken/axlarna eftersom jag har suttit mycket framför datorn. Snart har jag nått min breaking point.

Vad är ergonomisk rätt när jag jobbar?

Att flyga.

Det här med att flyga är inte min grej.

Jag flög för första gången i mitt liv i onsdags. Före det har jag alltid varit lite rädd för flygplan och nu blev min rädsla bekräftad. Vi åkte i en Airbus 320 (om jag kommer ihåg rätt), tre säten bredvid varandra på varsin sida av mittgången. Jag var redan nervös före vi bänkade oss i flygplanet. Det var skrämmande när flygplanet började röra på sig, alltså endast köra ut till själva banan (vad det nu heter på riktigt). Sen kom skräcken. Jag skakade som ett asplöv, grät en massa och kramade sambons hand för allt det var värt. Det värsta var när vi lyfte. Fy helvete ändå (ursäkta svordomen). Att se marken försvinna under en, sedan bara se en massa moln och därefter bara svart... Dessutom berättar kaptenen att det kommer att vara turbulens under resan. Jätteskoj. Nå, efter ett tag lugnar jag ner mig lite, pratar om allt annat än flygplan med mina medresenärer och försöker andas lugnt. Tills det kommer turbulens och det låter som om flygplansmotorerna stängs av. Det gör de ju inte, det är bara luften inne i flygplanet som ändras, men ändå... Och sen, sen ska man ju landa också. Öronen far direkt i lås och skräcken återkommer. Först när planet har landat och nästan stannat kan jag slappna av lite.

Sen ska man ju hem också -med flyg. Jag gråter inte av skräck när vi lyfter, men det är fortfarande lika skrämmande. Vi flyger hem på dagen, så det är inte kolsvart utanför flygplansfönstret. På ett sätt är det ännu mer skrämmande att se alla moln, man får en annan känsla av att man är högt uppe. Som tur är är det inte alls någon turbulens på hemvägen. Jag känner mig mycket lättad när vi väl landar i Åbo, även fast benen skakar lite när vi stiger av flyget.

Hoppas det tar ett tag innan jag är tvungen att flyga igen. Det är bara omänskligt. Om det var meningen att människan skulle flyga skulle vi ha fått vingar. Punkt.

Prylnörd?

Nackdelen med att bo tillsammans med en datornörd är att man själv förvandlas till en sån.
Före vi bodde tillsammans tyckte jag att min dator var helt bra. Den funkade som den skulle, jag kunde spela wow helt bra på den och musiken flöt på fint i hörlurarna.

MEN sen märkte jag ju hur überbra hans dator är och nu tycker jag att min dator är piss. Det tar hundra år att öppna nåt, grafiken funkar inte som den ska, wow laggar. Dessutom är mina hörlurar helt kassa jämfört med sambons.

Alla andra grejer funkar som de ska och är dessutom bra; skärm, mus, högtalare, printer och framförallt tangentbordet som jag fick i julklapp av sambon. 

Men datorn och hörlurarna. Suck! Enligt sambon kan man inte ens rädda min dator, det är bara att köpa ny eftersom den är så gammal och helt enkelt skit. Bara att börja spara pengar....
Sambon har halvt lovat att han ger mig nya hörlurar i födelsedagspresent, så den saken är halvt fixad :)

Jobbigt, jobbigt.

PS. När sambon går och sova före mig brukar jag låna hans hörlurar. Aaah, vilket ljud, vilken upplevelse!