Att flyga.

Det här med att flyga är inte min grej.

Jag flög för första gången i mitt liv i onsdags. Före det har jag alltid varit lite rädd för flygplan och nu blev min rädsla bekräftad. Vi åkte i en Airbus 320 (om jag kommer ihåg rätt), tre säten bredvid varandra på varsin sida av mittgången. Jag var redan nervös före vi bänkade oss i flygplanet. Det var skrämmande när flygplanet började röra på sig, alltså endast köra ut till själva banan (vad det nu heter på riktigt). Sen kom skräcken. Jag skakade som ett asplöv, grät en massa och kramade sambons hand för allt det var värt. Det värsta var när vi lyfte. Fy helvete ändå (ursäkta svordomen). Att se marken försvinna under en, sedan bara se en massa moln och därefter bara svart... Dessutom berättar kaptenen att det kommer att vara turbulens under resan. Jätteskoj. Nå, efter ett tag lugnar jag ner mig lite, pratar om allt annat än flygplan med mina medresenärer och försöker andas lugnt. Tills det kommer turbulens och det låter som om flygplansmotorerna stängs av. Det gör de ju inte, det är bara luften inne i flygplanet som ändras, men ändå... Och sen, sen ska man ju landa också. Öronen far direkt i lås och skräcken återkommer. Först när planet har landat och nästan stannat kan jag slappna av lite.

Sen ska man ju hem också -med flyg. Jag gråter inte av skräck när vi lyfter, men det är fortfarande lika skrämmande. Vi flyger hem på dagen, så det är inte kolsvart utanför flygplansfönstret. På ett sätt är det ännu mer skrämmande att se alla moln, man får en annan känsla av att man är högt uppe. Som tur är är det inte alls någon turbulens på hemvägen. Jag känner mig mycket lättad när vi väl landar i Åbo, även fast benen skakar lite när vi stiger av flyget.

Hoppas det tar ett tag innan jag är tvungen att flyga igen. Det är bara omänskligt. Om det var meningen att människan skulle flyga skulle vi ha fått vingar. Punkt.