...men vad ska jag ta på mig?!

Jag är kanske inte den som klär sig übermodernt eller sminkar sig så fort man ska någonstans... Men när det gäller festligare tillfällen vill man ju ändå se representativ ut. Och den återkommande frågan är:

"Vad (här sätts en passande svordom in) ska jag ta på mig?"

Fast jag inte är den som slaviskt följer med mode har jag ändå en garderob full med kläder + en garderob med kläder på galgar. Men det mesta av det är vardagskläder: jeans, basic toppar, långärmade t-skjortor, mjukisbyxor (<3)... Men sen då, när man ska ha lite finare kläder?

Kjolar och klänningar har aldrig riktigt varit min grej, kanske främst för att jag har komplex för mina ben (alla måste ju ha komplex för något). Men visst, jag använder dom jag har och har använt dom länge. Har satsat på att köpa kjolar som är tidlösa.

På lördag ska vi på studentdimission. Jag tänker ha på mig ett par "kavajbyxor" med uppslag, mörkbeiga sådana med mörkare kritstrecksränder, men vad (passande svordom) ska jag ha upptill?! Och vad (passande svordom) ska jag ha på fötterna?! Tror inte sneakers passar med "kavajbyxor"....

Love at first sight?

Jag älskar Tapsa, om jag inte skulle göra det skulle jag antagligen inte vara förlovad med honom, bo under samma tak med honom och planera en framtid tillsammans med honom. Han är mannen i mitt liv som jag vill leva resten av mina dagar med.

Men vägen dit var inte så enkel.

Det jag först ser hos det andra könet, och även ibland samma kön, är ögonen. Jag gillar ögon. Speciellt stora, bruna ögon. Tapsa har dessvärre inga stora, bruna ögon, men han har fantastiska gråblå ögon med långa ögonfransar. Sen gillar jag en bred rygg, ingen aning om varför, och det har han, mannen med stort M. Vad ser du först hos det andra könet, eller hos samma kön om du är homo eller bi? *nyfiken* (Och: fast man är hetero kan ju ändå tycka att någon av samma kön är snygg. Som exempel såg vi just på House, och Thirteen är snygg, älskar hennes ögon framförallt.)

Nåja, tillbaka till den svåra vägen. Jag och Tapsa träffades första gången i andra stadiet, vi gick på olika linjer, men var ändå av samma årskull. Då såg jag honom inte så mycket, han pratade nästan inte alls och var lite sådär i bakgrunden. Dessutom var jag ett kort tag tillsammans med en av hans klasskamrater.

Så tog det några år, nästan tio, innan vi sågs på nytt. Den här gången igen i "skolmiljö": Glöggrundan 2009. Såg honom i förbifarten i all yrsel och blev och prata. Prata ledde till växlande av telefonnummer. När jag sedan i januari 2010 var sysslolös ringde jag detta nummer, och egentligen kan man säga som man säger: "och på det är det"...

...med kriser. Den berömda "tremånaderskrisen" kom. Det är då som "dejtantet" tar slut och det blir lite allvar. I det skedet blev jag rädd. Inte för att det skulle ta slut, utan för att det blev allvar. Allvarligt allvar. Förut har jag bara låtsats som inget, eller strulat till det när det har blivit för allvarligt. Men med den här pojken var det annorlunda. Jag ville inte låtsas som inget och jag ville absolut inte strula till det. Men ändå var jag inte säker. Så mitt koncept var att vara den mest otrevliga människan någonsin.

Han stannade kvar.

Den 1.3.2011 flyttade vi ihop.
Den 29.7.2011 förlovade vi oss.
Den 12.6.2012 har vi varit tillsammans i 2½ år. 
(och den 13.6.2012 fyller Nemi ett år, Joxi fyllde just fyra år, den första maj)

Jag har hittat min själsfrände.

Lite motion kanske?

Jag är lat. Speciellt när det kommer till att börja motionera. Den enda motion jag gör är när jag tar trapporna istället för hissen (när hissen råkar vara högt uppe och jag inte orkar vänta på att den kommer ner). T.ex idag tänkte jag att jag skulle cykla till jobbet, men blev lite sen hemma, så jag tog bilen istället. Efter jobbet var jag bara glad över att jag valde bilen eftersom det ösregnade. Men vadå om jag skulle ha cyklat? Då måste man ju cykla hem också oberoende väder, eller hur?

Nå, har börjar lite smått fundera på någon motionsform som passar mig. Ut och gå? Nej. Jag behöver start och mål, om jag går ska jag gå från punkt A till punkt B. Om man "bara" är ute och går går man från punkt A, men var är punkt B? Är det samma som A? Isåfall går man ju från punkt A till punkt A och det är inte logiskt.

Jag vill inte gå till något gym heller. Gym är inte min sak. Om jag vill träna vikter och sånt (eller vad man nu gör på gym) kan jag säkert göra det hemma i min privata sfär.

Finns det någon där ute som skulle kunna ge mig några nybörjartips för att börja träna? Det är kanske inte det lättaste eftersom jag hatar allt, ungefär! Men jag vet själv att jag måste hålla kroppen i skick, och då kan jag inte bara sitta och slöa...Så motivationstips tas även gärna emot!

Työn iloa

Äntligen kan jag jobba igen! Det har varit rent ut sagt skittråkigt att först vara sjukskriven två veckor, sen inte kunna ta emot långa jobbturer i två veckor (dvs jag fick inga jobbturer) och på det ännu semester fyra dagar. Men idag har jag varit på jobb i sju timmar, under värsta rusningen eftersom det är helgdag imorgon, och bra gick det. Kände inte alls av ontet i revbenet. Lite ont i korsryggen fick jag efter några timmar, men det är antagligen för att jag inte har jobbat på ett tag och är ovan med rörelserna.

På morgonen, innan jag for på jobb, kände jag mig lite osäker på hur smidigt det skulle gå och om jag kom ihåg kassasystemet. Men bra gick det också. Lite långsam var jag kanske med de fem första kunderna, men sedan löpte det på. Kassasystemet hade jag inte heller glömt bort, ingenting faktiskt. Tror att det är lite som när man lär sig cykla, när man väl kan det så sitter det i ryggmärgen. Dock hade jag inga jätteproblemkunder heller. Några gånger fick jag ringa och fråga om pris, men det var inte så farligt. Dessutom fick jag betjäna kunder på svenska några gånger. Om jag hör att några pratar svenska sinsemellan betjänar jag naturligtvis på svenska, även om de har frågat mig något på finska. Det är för mig en principsak, och de svenska kunderna uppskattar det.

Dessutom fick jag beröm för min insats! En kund som hade en massa kuponger, presentkort, plussakuponger osv osv tyckte att det gick riktigt smidigt. Han sa också att det märktes att det inte var första gången jag satt i kassan heller...! Och fast en kupong inte riktigt ville som jag ville gick det iallafall till slut. Nemas problemas! Det är alltid skoj med beröm!

Senast på onsdag sitter jag bakom kassan igen och försöker ge den bästa servicen, alltind med ett leende, även i värsta rusningen!

PS. Rubriken är på finska eftersom jag inte kom på ett motsvarande ord på svenska. Arbetsglädje? Heter det så?

Det är illa med illativ - finskaundervisning

Glöm mitt förra inlägg, egentligen. Det jag ville ha sagt är att det är illa med finskaundervisningen i grundskolan, eller?

Från det jag gick i trean i lågstadiet, dvs från att jag var nio år gammal, har jag nästan endast lärt mig finsk grammatik under finskaundervisningen. Ord - javisst, men det har varit knapphändigt. Grammatik - Det ska ungarna lära sig vid tidig ålder!

Det är illativ, allativ och possivt (eller passivt?) suffiix, och jag undrar, blir finskspråkiga elever också bomarderade med alla dessa grammatikformer? Måste dom också lära sig att det är illa med illativ eftersom det kan vara (och nu ska jag se om jag kommer ihåg rätt): vokalförlängning+n, -seen och ett till som jag inte kommer ihåg.

Jag kommer ihåg att när jag började lära mig finska var orden det viktigaste: Minä, sinä, hän, pallo, talo, kissa, koira, auto, pyörä... Men ju mer det blev om grammatik, desto mer ville jag veta varför ett ord blev som det blev efter att det hade böjts. Varför blev talo - talon och varför blev det sen talossa om man är i huset? Nu vet jag vad ändelsen -ssa betyder, men alla andra då?

Förklara inte med en massa grammatik! Förklara så att man förstår!

 Igen ett PS: Grammatik är bra, men ordförråd är bättre än grammatik. Om man inte har ett ordförråd kan man inte heller lära sig ett annat språk.Först ord - sen grammatik.

Svenska - Finska

När jag flyttade till Åbo, 16 år gammal, var min finska dålig, eller vi kan kalla den mycket dålig. Jag hade vitsordet 6 i finska från grundskolan. Jag bodde för mig själv, skulle klara mina inköp själv genom att kolla på siffrorna vid kassan... Det var tur att några från min klass klarade av finska lika bra som svenska och kunde hjälpa mig med att t.ex. skaffa busskort.

Nu, nästan tio år senare har min finska förbättrats markant. Jag klarar mig utmärkt på finska, kan t.o.m ha en konversation på finska och dessutom har jag en del finskspråkiga vänner och bekanta. Men det betyder inte att jag pratar finska som flytande vatten - tvärtom. Min finska är ännu begränsad, men jag VÅGAR PRATA. Min sambo, som pratar flytande finska och svenska, säger att min finska är som finska delat med åbodialekt delat med knasig grammatik delat med finlandssvenska. Bra säger jag! Bara någon förstår vad jag menar så...!

Och hur lärde jag mig denna rotvälska? För att jag var tvungen! Dessutom sökte jag till en praktikplats där man endast pratar finska. På så sätt blev jag tvungen att prata finska och efter det är jag inte mera rädd för att öppna munnen och säga något på finska.

Men: i en stad som Åbo, som ändå utmärker sig för att vara tvåspråkigt, är det svårt att klara sig på minoritetsspråket. Vart man sig än vänder är det bra att ha finskan i bakfickan. Efter snart tio år i Åbo blir man van...

Jag: "Talar du svenska?"
Anon: "Nej, mycket litet"
Anon: "We can speak english?"
Jag: "Puhutaan suomea..."

Javisst! Det går bra om vi pratar finska, men prata då långsamt så att jag förstår hela innebörden. I matbutiker eller liknande blir jag inte irriterad fast ingen kan svenska (om sanningen ska fram brukar jag ändå börja på finska...), men när det gäller större köp eller vid banker och sjukhus kräver jag svensk betjäning.

Härmed vill jag sätta tummen upp för Tallbacken 2! Och tummen upp för röntgen, fast den var på finska, för sjuksköterskan som verkligen verkade bry sig om sina patienter. Och en till tumme upp för labbsköterskan (finsk) på TYKS som frågade vilken arm jag ville ta blodbrov ur och tog blodprovet utan att jag ens märkte det (jag brukar annars vara lite vinglig eller svimma...).

Som ett PS: Från att inte ha förstått vad kassatanten säger är jag nu själv kassatant och säger dedär obegripliga siffrorna på finska. Allt som oftast måste jag också prata med kunderna på finska och det går bra. Ja, förutom om det kommer nån gammal tant eller farbror o talar på oförståelig Åbodialekt, då är det bara att nicka och le!

Medicin och värk.

Jag gillar inte sjukhus.

För den delen gillar jag inte heller att äta piller. Så långt som möjligt försöker jag att inte mumsa piller. Nu när jag bröt revbenet blev jag tvungen att äta piller, eller tvungen och tvungen, om jag inte åt dem hade jag sataniskt ont. Akutläkaren ordinerade burana 600 och panacod. De första dagarna tog jag i genomsnitt tre buranan och två panacod. Problemet var att jag började må dåligt och blev trött. Minskade panacoden till en om dagen och mådde relativt bättre, men ontet förvärrades. Panacod är en förrädisk medicin. Nu har jag helt och hållet sluta äta panacod och tar endast burana de dagar jag har ont i revbenen och mår betydligt bättre (ontet förändras hela tiden, beroende på hur jag har sovit).

En parentes om piller: Jag tar en vanlig huvudvärkstablett först när värken (oftast i huvudet) blir för mycket. Då, när jag inte mer orkar öppna ögonen, då först tar jag ett piller. Jag tycker helt enkelt inte om piller och anser att människor har blivit för "beroende" av dom, inte beroende i ordets sanna mening, utan beroende på så sätt att om man har nån liten, liten krämpa måste man ta ett piller.

Efter att veckan sjukledigt som akutläkaren hade skrivit ut begav jag mig till den "vanliga" läkaren för att få mera sjukledigt. Hade ännu helvetiskt ont och visste att jag inte klarade av att jobba (när man just och just kan röra på sig, sätta sig ner eller ännu värre lägga sig ner kan man inte heller jobba). Hon skickade mig igen på röntgen, knackade igen på revbenen och tog igen blodtryck. Samma resultat: Kylkiluun murtuma.

Men, hon gjorde en sak som inte akutläkaren gjorde, nämligen att skicka mig på en massa blodprover för att ta reda på varför jag ens kan hosta sönder revbenen. I första blodproven testades benskörhet, kalciumbrist, D-vitaminbrist och nånting annat som jag har glömt bort. Allting negativt. Det jag kommer ihåg är att jag var ganska vinglig på benen när jag kom därifrån.... Andra blodprovet, som jag tog för några veckor sen, var för celiaki. Resultatet får jag veta imorgon. Men av det jag har läst på the interwebs så är det ganska säkert att jag har det; benskörhet, uppblåst mage, problem med magen (ni vet vad jag menar), illamående, nedstämdhet, trötthet, ledvärk....

Det enda jag vill få i det här skedet är en diagnos, om inte celiaki, så nånting så att jag vet vad som är fel med min kropp, för nåt är det som inte stämmer!