Pollen

Jag bara älskar denna reklam:

Både jag och Tapsa har pollenallergi och det är detta vi måste förbereda oss inför varje vår/sommar. Jag är allergisk mot allt som växer på träd. Tapsa är dessutom allergisk mot gräs och framförallt hö.

Men vi knaprar inte Benadryl. Tapsa knaprar nåt teho och jag knaprar nåt Zyrtekliknande vid behov.

Byta efternamn?

När jag och Tapsa gifter oss, borde jag byta efternamn då? Har funderat ett tag på detta...

Ett tag ville jag byta hela och hållet, men sen igen låter 'Anna Tapio' så oroligt finskt och så otroligt vanligt. Jag gillar mitt efternamn, det är unikt (de som heter det i Finland är jag nära släkt med). Men sen igen, våra framtida barn kommer att ha Tapio som efternamn.

Det jag har kommit fram till, som en slagt kompromiss, är att ta dubbelnamn: Silverström-Tapio. På det viset behåller jag vårt unika släktnamn och har dessutom min nya familjs namn. Men då har jag inte exakt samma efternamn som våra framtida barn kommer att ha.

Dilemma!! Ni kvinnor som gift er, hur tänkte ni?

(Och nej, mamma och Teija, vi har inte planerat in något bröllop ännu :P)

Vuxen?

Blev att fundera på när man egentligen är vuxen. Enligt lagen är man vuxen när man fyllt 18, men av egen erfarenhet var jag inte speciellt vuxen då. Så när är man vuxen? Blir man egentligen någonsin vuxen?

För man känner sig "vuxen" vid olika tidpunkter i livet. Jag kände att jag var "vuxen" då jag flyttade hemifrån, 16 år gammal. Jag tyckte jag var "vuxen" då jag 18 gammal blev sambo. Jag tyckte jag var "vuxen" då jag var 20 år och sparkade ut honom.

Nu tycker jag att jag är "vuxen" när jag som 23-åring flyttade tillsammans med Tapsa, när jag var 24 förlovade vi oss, och nu som 25-åring tycker jag allt är bara bra och planerar det ena och det andra för vår framtid (mamma och svärmor får bara vara på halster!).

Men min fråga återstår, när är man vuxen? Blir man någonsin vuxen, eller vill man någonsin bli vuxen?

(Som svar på min egen fråga: Jo, jag kan vara hur barnslig som helst, jag älskar att leka och spela. Jag förstår även grejen med att vara vuxen. Min fråga var när man blir vuxen - om man blir det)

Katter, katter, katter...

Först och främst, jag älskar mina katter. De är alltid en ljusglimt i tillvaron. Alltid hittar de på något speciellt bus eller beter sig knasigt som gör att man inte annat kan än skratta.

Men när det gäller kattlådan är det ett annat problem. Varje, varje gång jag plockar bort kattbajs ur lådan är det igen en korv efter fem minuter. Och jag vet vem som är boven:

Se! Hon säger: "That's me" på fotot! Samma bov tyckte att det var snällt att kissa i den tomma kattlådan. Tapsa höll på att rengöra den, och skulle just tvätta ur den då han märkte att Nemi stod mitt i den, utan sand, och gjorde sina behov. Mysigt.

Den andra kissen gillar att spy lite överallt. Som tur är inte på mattor eller under saker. Förra veckan låg det spyor på vessagolvet. Här är en bild på den misstänkta:

Vad mina kissor än gör älskar jag dom massor. Lite spyor på golvet är ingenting, bara att torka upp. Och Nemi bevisade imorse att hon absolut är rumsren. Hon väckte oss vid 7-tiden med ett högt jamande, det lät allvarligt värre än min mardrömsväckarklocka. Jag steg upp för att se att allt var i ordning, var Joxi okej, hade Nemi trampat på något? Nej, allt var bra. Efter att ha varit uppe ett tag måsta jag fara på wc, och då märkte jag det: wc-dörren var stängd. Antagligen har någon av kissorna i farten lyckats stänga wc-dörren under natten. Nå, efter att jag öppnade dörren for Nemi direkt dit och gjorde sina behov. Dvs. hon höll sig och väckte oss förrän en olycka hände. Jag vet att Joxi gör det, men var osäker på Nemi. Nu fick jag beviset.

Summan av kardemumman är att vi har bra kissor, fast dom gör lite knasiga saker ibland.