Läkare

Jag avskyr läkare. De är fantastiska människor som hjälper andra, men sådär personligen gillar jag dem inte. Jag är en sån person som inte går till läkare frivilligt. Om jag träffar en läkare är det för att jag är akut sjuk. Dessutom gillar jag inte piller. Jag äter piller endast då det är riktigt, riktigt nödvändigt, t.ex. när huvudvärken går över styr. Enda undantaget är då jag märker att ett migränanfall är på gång, då knaprar jag glatt i mig piller redan vid första annalkande symptom, hellre det än en dunkande helvetisk migrän.

Senast jag uppsökte läkare var förra våren. Då pga hemska smärtor i revbenen - jag hade hostat sönder dem. Då kunde jag nästan inte andas och smärtan var olidlig. Jag fick tom gå före kön på jouren. Efter det blev jag tvungen att besöka en allmänläkare och fara på laboratorieundersökningar två gånger. Jourläkaren var okej, det var ändå akut, men allmänläkaren var jobbigare. Ingen fel i allmänläkaren, hon var professionell och trevlig, det var själva besöket i sig. Jag förstår mycket väl att det var för mitt eget bästa för att utesluta det ena och det andra, men jag gillade det inte.

Jag vet inte varifrån min motvilja till läkare och medicin har sitt ursprung. Kanske för att jag som liten titt och tätt var tvungen att fara till läkare då jag ofta hade urinvägsinfektioner. Kanske det har att göra med att sjukhus var "vanligt" när jag var liten med tanke på min lillebror. Jag vet inte. Jag har bara utvecklat en form av avsky mot att besöka sjukhus och att ta mediciner.

... Men nu borde jag ringa och beställa tid till läkare för en del småkrämpor, men jag vill inte. Det är som ett krig i huvudet; måste, måste inte, måste, måste inte.

(Däremot har jag ingenting mot tandläkare fast jag våndades med tandställning i flera år).