Språkdebatt.

Måste bara skriva en liten kommentar till denna fyndiga rubrik av Hufvudstadsbladet (Hbl):

Ditt svenska barn kan vara finskt

Kortfattat handlar artikeln om svenskspråkiga förskolebarn i Helsingfors som fått kallelse till finska skolor fast de är svenskspråkiga och därmed borde få kallelse till svenska skolor.

Det jag stör mig på i rubriksättningen, och det som också gjorde att jag läste själva artikeln, var denna tabloiduppmärksamhet. "Ditt svenska barn ...", jag tänker på svenska barn, alltså barn i Sverige. Jag har inte läst ett uns journalistik, men jag tror inte att det är nödvändigt för att förstå att detta är en rubrik som säljer. Som vanligt, när det gäller finlandssvenskan, är kommentarerna många och vassa från båda parter. Jag gillar att följa språkdebatten, men på Hbl:s webb liknar det mera ett krig, och det är samma signaturer som krigar i debatt efter debatt. 

Och var står jag? Som finlandssvensk står jag naturligtvis på finlandssvenskarnas sida. Jag vill i fortsättningen prata svenska så mycket som möjligt. Jag kräver inte svensk betjäning i min närbutik (Prisma) eller i andra vardagliga ärenden. Men när det gäller viktigare saker, som banken, polisen och framförallt sjukvården, då, kräver jag svensk service. Speciellt när det handlar om hälsan, min egen eller någon annans.

(((Detta får bli en jätteparentes: Då jag hostade sönder revbenen förra året körde Tapsa mig till jouren. Det var en jäkla tur han var med eftersom läkaren jag träffade inte kunde svenska. Jag kan ändå relativt bra finska, men i det tillståndet jag var då orkade jag inte bry mig (allvarligt!) om finskan. Flera gånger frågade jag Tapsa vad läkaren egentligen hade frågat och sagt.
Det om hur det är när man har allvarligt ont och inte får betjäning på sitt modersmål.)))