Födispresent

Jag fyller år om mindre än en vecka och som vanligt visste inte sambon vad han skulle ge mig i födelsedagspresent. Jag hade ett förslag, eller egentligen två:

Sagt och gjort, nu är de beställda och betalade och det enda som återstår är att vänta på paketet. Och såklart är det två par gröna skor :)

Nervositet

Jag blir så irriterad på mig själv! Varje gång jag ska hålla en presentation blir jag så nervös, händerna skakar och rösten blir lite instabil. T.ex. idag hade jag och en klasskompis en presentation om en undersökning vi gjort inom ämnet sociolingvistik. Undersökningen var intressant och båda hade klart för sig vad vi skulle presentera, dessutom är de vi skulle presentera vårt resultat till sådana som vi gått kursen med under hela våren, alltså inga främlingar direkt. Men när det var dags för presentationen blev jag så nervös! Luntpappren i min hand skakade som värsta jordbävningen och svetten kom krypande på ryggen. Orden kom inte i rätt ordning och det mesta blev flummigt. Som tur var var min klasskompis lugnet självt och gjorde så att presentationen ändå blev bra, och publiken brast ut i skratt flera gånger. Det märkliga är att när själva presentationsdelen var över, och det var dags för frågor försvann nervositeten. Då var det igen lugna gatan och chill.

Det är så underligt, för i samband med föreläsningar där det kommer upp diskussions- eller frågetillfällen har jag inget emot att ställa en fråga eller delta i en diskussion. Det är enbart när man måste stå själv (eller med någon annan) framför en grupp människor och babbla om något specifikt ämne som det blir svårt.

Det här "syndromet" upplevde jag kanske senast under högstadietiden, dvs. för ca 13 år sedan. I Lilla Hanken hade jag inga problem att ställa mig inför en publik och prata om det aktuella ämnet. Om jag minns rätt improviserade jag tom. en produktpresentation på plats och ställe som blev klart godkänd.

Varför är jag så nervös nu?

Matsnattare

Min sambo gillar att äta upp min mat, dvs. sånt jag köpt enbart för mig själv, t.ex. fryspizza och godis (i övrigt delar vi på alla matkostnader).

Nu har det gått så långt att jag börjat köpa skräpmat och godis som han endera är allergisk mot eller inte tycker om. Helst köper jag choklad med nötter i, då får jag ha chokladen ifred. Om jag skulle köpa choklad utan nötter är den slut på ett ögonblick. Samma gäller fryspizza och annan "snabbmat". I förrgår köpte jag med flit en pizza med auraost på eftersom jag vet att han avskyr auraost.

Jag har en tendens att spara på godis och skräpmat länge, han tycker att man ska äta allt så snabbt som möjligt. Jag är säker på att min fryspizza skulle vara uppäten vid det här laget om den skulle ha varit av en annan sort. Nu är den fortfarande i frysen och väntar på den dagen då jag inte hinner eller orkar laga ordentlig mat.

Problemhy.

Jag avskyr min hud. Just nu iallafall. Speciellt den på huvudet.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag extrem torr hud i hårbotten. Detta har nu eskalerat och det kliar något olidligt. Dessutom är det inte bara det fysiska som stör, utan det blir också ett psykiskt problem.

Det är inte bara hårbotten, utan också i öronen, i ansiktet och på låren. Där kliar det inte lika mycket, men det är rött och irriterat.

Har försökt med allt; schampo och balsam med noll tillsatser och bykmedel som ska vara skonsam för huden, men inget hjälper. Inte ens apoteksgrejer.

Börjar bli desperat!
Har hudläkare på torsdag så får se vad domen blir...

Olika typer av kundbetjäning

Idag har vi varit och shoppat heminredning, bland annat i Mylly. I en lågprisaffär i nämnda köpcenter fick jag uppleva höjden av dålig kundbetjäning.

Kön ringlade sig lång. Framför oss var en familj på två vuxna och ett barn i yngre tonåren. Barnet i fråga skulle köpa mascara. Hon hade uppenbarligen glömt mascaran i handen vid kassan, vilket hon sedan också sade i sista sekund till kassörskan. Kassörskan himlar smått med ögonen och kollar på mascaran och märker att EAN-koden fattas. Nå, tonåringen i familjen säger att det kostar så och så mycket, vilket kassörskan inte kan göra så mycket åt (det vet jag själv som jobbat mycket i olika kassor, utan EAN-kod eller en kontroll med andra anställda går det inte att bara slå in priset i kassan).

Nåväl. Efter det säger kassörskan bara att: "Nej, jag kan inte sälja den här" och lägger undan mascaran. Va?! Bredvid henne står en annan försäljare som bra kunde gå till sminkavdelningen och hämta en likadan med EAN-kod, men nej (sminkavdelningen är dessutom helt bredvid kassan). Sedan säger mamman i familjen till tonåringen att hämta en likadan med EAN-kod, och tonåringen springer iväg och kommer tillbaka med en lapp. Kassörskan kollar på den och säger trött: "Detta är inte rätt kod". Och sen sitter hon bara slappt där med mungiporna nerdragna till knävecken och inspekterar sina naglar. Hallå! Det finns en försäljare bakom dig!

Mamman skickar iväg dottern igen för att hämta samma mascara. Då kommer kassörskan på att 'Ajjo, det finns en försäljare bakom mig' och säger till henne: "Kan du öppna en till kassa, det är lång kö". Va?! Efter en stund kommer tonåringen tillbaka med en likadan mascara med EAN-kod och kassörskan kan slå in den i kassan. Då är det fel pris. Kassörskan säger igen trött: "Men kassan säger så, inget jag kan göra något åt, vad vill du att jag ens ska göra?" och lägger igen mascaran åt sidan, som om familjen inte ens vill köpa den mera. Pappan, som ska betala, låter det gå. Det handlar om ett par euro.

När det är min tur att betala försöker jag le vänligt och hälsa glatt, kanske kassörskan bara har en dålig dag. Det enda jag får tillbaka är en butter min och en monoton röst som meddelar hur mycket jag ska betala.

Visst, det är inte alltid så jättehejsan att jobba i en kassa, men har du det yrket ska du ändå ha någon sorts yrkesheder. Vissa dagar hatade jag att gå till jobbet; skanna samma varor om och om igen och vara tvungen att ta tag i besvärliga situationer och kunder. Men jag gjorde det på ett glatt sätt, alltid med ett leende, fast mitt inre var i totalt kaos. Det är det kundbetjäning går ut på.

Själsfrände.

Jag har varit tillsammans med Tapsa i tre år. Tre av de bästa åren i mitt liv, och flera lyckliga år ska komma. Om tio år vill jag säga: "De tio bästa åren i mitt liv", och detsamma om tjugo, femtio och fast nittio år. Han är min själsfrände.

Min mamma har sagt: "Om man inte kan gräla har man ett dåligt förhållande". Som vi har grälat. I ett skede tog jag katterna och stack iväg till lillbrorsan i grannhuset. Han har kastat makkaraperunat på tv:n. Det kan hända att det var samma gång, men ändå. Lite temperament är inte fel. Vi har blivit bff:s igen. Och vi älskar varandra, alltid.

Varför märkte vi inte det här för 10 år sen i Lilla Hanken? Kanske det bara var bra att vi inte gjorde det. Både han och jag var andra människor när vi var 16. Bra att vi träffades igen den där glöggfesten på S 2009. Nu planerar vi en framtid tillsammans. Två år förlovade, och sedan? :)

Älskar dig Tapsa <3

Fyllon eller hundägare?

Vår balkong är mot en väg (eller gata). Varje gång jag går ut på balkongen ser jag människor som går lite småknasigt. De går långsamt, stannar, och fortsätter gå.
Underligt beteende?
Nej.
Orsaken till att de går "konstigt" är för att de rastar små hundar som inte syns pga de höga snövallarna. Kände mig ganska dum då jag förstod detta, trodde först att vi bodde i ett område med en massa fyllon. :P

Och ett Ps:
Nu är nästa sjuk i vårt hushåll. På ett sätt tur att vi blev sjuka i omgångar så att vi kan ta hand om varandra, men tråkigt att vara sjuk. Dessutom spydde katterna i omgångar på morgonen. Katter ska inte äta påskliljor.