Språkfrågan, igen...

Kollar på Suomen Tulli från JIM, fritt översatt Finlands tull (JIM är en TV-kanal), och förundras över deras bristande engelskakunskaper. De som jobbar som tulltjänstemän vid båt och flyg borde väl kunna en hyfsad engelska, men nej. Deras engelska är lika bristfällig som hos mommon från Ryssland de tagit in för extra undersökning. Man tycker ju att tulltjänstemän ska kunna engelska, förutom finska, som flytande vatten för att kunna kommunicera med de som kommer in till landet.

Igen kommer språkfrågan in, den språkfrågan som handlar om ifall man ska undervisa svenska i finska skolor. Ett läger, dit jag hör, säger absolut ja. Språk är en rikedom och fast du bor i finskaste Finland kan det vara bra att i alla fall kunna några ord på svenska.
Det andra lägret säger nej. De anser att engelskan ändå kommer att ta över eller att ryskan är viktigare än svenskan.

Om man nu skulle lära sig engelska till att börja med... Ursäkta att jag kanske låter lite bitter, men en del kan inte ens engelska, och då ska man lära sig ryska på köpet! Svenska är nära besläktat med engelskan vilket inte finskan är. Finskan finns under en helt annan språkgren (därför har också finlandssvenskar som inte vuxit upp med finska svårt med den).

Nej till "tvångssvenska" gör att ungdomar mister en del, eller ganska mycket, av språkundervisningen. Det är alltid bra att kunna språk. Svenska är ett officiellt språk i Finland. Engelska är inte det, men engelska är ett internationellt språk. Om man ska prata om hur mycket människor som talar ett visst språk borde vi studera kinesiska istället.

Nu flummar jag igen. Det jag ville komma fram till är att det är bra att kunna tre språk. Det finns många i världen som bara behärskar ett eller två språk. Tänk att vi i lilla Finland behärskar, eller borde behärska, tre språk! Är inte det en rikedom?

Det här med finskan (igen).

Jag har alltid varit dålig på finska. Det beror på att jag kommer från en helt svenskspråkig ort (när jag växte upp) där man inte behövde finskan i vardagen. Jag gick grundskolan på svenska. Visst "lärde" vi oss finska från tredje klass som alla andra finlandssvenskar, men vi lärde oss egentligen ingenting. Lite ordförråd, lite grammatik. Engelska var lättare - det fick man gratis från dator och tv.

Jag lärde mig finska (bättre) när jag flyttade till Åbo som 16-åring. Då var jag tvungen att tala finska i butikerna, i alla fall säga "ole hyvä" och "kiitos". Mer och mer lärde jag mig och nu pratar jag väl finska sådär. Jag blir förstådd i alla fall. Nu kan jag samtala på finska istället för att bara säga några ord. Be mig inte skriva på finska, det blir bara knas.

Det ironiska med det hela är att jag jobbar som översättare, från finska till svenska. Dessutom måste jag prata finska på jobbet varje dag. Jag har lätt att förstå skriven finska men ibland kommer det svåra ord som till exempel "tiukkapipo" vilket inte har ett motsvarande ord i svenskan, jag översatte det till "humorbefriad".

Jag förstår också finska bra. Jag ser till exempel på Poliisit från JIM och förstår vad de säger. En del dialekter kan jag ha svårt för och helst ska man prata ganska långsamt. Jag vet själv att jag pratar snabbt och försöker på samma sätt prata snabbt på finska vilket gör att talet blir grötigt och stammigt. Dessutom har sambon (som talar flytande finska) påpekat att jag pratar finska med en blandning av Turun murretta (Åbodialekt) och finska...

Nå, jag försöker i alla fall prata, och jag är tvungen. Jobbar man i södra Finland är det en fördel att kunna båda inhemska. Hittills har ingen klagat!

Disponera tid.

En bekant på FB satte upp den här bilden för några minuter sedan: 

Och jag började fundera, som den funderaren jag är. Ett dygn har 24 timmar, delat på tre får man åtta timmar. Det betyder åtta timmar sömn, åtta timmar arbete och åtta timmar fritid. Perfekt dygnsfördelning - i teorin.

Praktiskt ser det helt annorlunda ut. Ta mig som exempel. Jag jobbar ofta kvällar vilket betyder att jag börjar jobba kl. 12 och slutar kl. 20. När jag jobbar kvällar brukar jag vakna runt 9-tiden på morgonen för att hinna duscha, klappa katterna, dricka kaffe o.s.v. (dessutom gillar jag att vakna ordentlig före jag far till jobbet och det brukar ta en stund). Bussen går 10:45 för att jag ska hinna med nästa buss som går 11:20. Dit far en timme och en kvart till bussresor, vilket jag inte räknar som fritid. Sedan är jag på jobb åtta timmar. När det väl är dags att gå hem kl. 20 måste jag vänta på bussen i en timme. Dit far en timme av min "fritid". Sedan åker jag buss i nästan en timme - en till timme av min "fritid".

Tre timmar av min "fritid" försvinner enbart av resor till och från jobbet (när jag jobbar kväll). Jag klagar inte - det är jag själv som valt min arbetsplats. Det är bara ett konstaterande. Dessutom får jag antagligen någon sorts skattelättnad i nästa deklaration.

En och en halv timme försvinner på morgonen för att jag måste göra mig färdig för jobbet. Igen - ett eget val. Men sen igen, om jag bara skulle vakna och springa till bussen utan att vakna ordentligt skulle jag knappast göra bra ifrån mig - jag skulle göra trötta, dumma misstag. Visst kan jag göra misstag nu också och ibland har jag varit trött, men oftast beror det på icke-erfarenhet.

Så, vad är då fritid av mina fördelade timmar? Eftersom jag försöker sova åtta timmar per natt (vilket nästan aldrig funkar) är min fritid räknat från när jag kommer hem från jobbet fyra timmar. Det stämmer ganska bra. Fyra timmar försvann alltså från min fritidsdel för att göra mig färdig för jobbet, åka till jobbet och komma hem från jobbet.

Igen måste jag poängtera att jag gillar mitt jobb, det är inte där som felet ligger. Egentligen finns det inget fel någonstans, det är bara såhär verkligheten ser ut. Ett jobb tar mycket tid av din vardag. Så är det.