Mom-shaming

Jag bara känner att jag måste ryta till om all mom-shaming som förekommer i den finlandssvenska bloggvärlden. Mom-shaming innebär kortfattat att någon fördömer ditt sätt att uppfostra ditt/dina barn, eller att du fördömer någon annans sätt att uppfostra sitt/sina barn.

Det ämne som just nu förekommit relativt ofta är dagis. Hur gammalt barnet är då det börjar dagis och framförallt om barnet ska vara på dagis då ett småsyskon kommer in i bilden. Mitt svar är att alla gör så som de själva känner och tycker att känns rätt. Du får vara hemma med ditt/dina barn, men du får också ha ditt/dina barn på dagis. Inget av alternativen är fel.

För min egen del började Linn på dagis då hon var 11 månader (nu är hon snart 1 år 2 månader). Det var ett val av oss som familj. Linn älskar dagis och att umgås med andra barn, något hon inte gör hemma. Vi (min sambo och jag) litar också på dagispersonalen till 100 %. Jag kan, för min del, ägna mig åt mina studier. Det är mycket win-win i hela situationen och det funkar för oss. Så som mina tankegångar är just nu kommer hon även att vara i dagis då ett småsyskon kommer in i bilden.

Ett annat ämne är mat. Då jag var gravid med Linn var jag bombsäker på att hon skulle få hemlagad mat varje dag. Punkt. Jag kan även ha mom-shameat någon (jag ber hundra gånger om ursäkt om jag gjort det). I verkligheten får hon mycket hemlagad mat, men en och annan Pilttiburk smyger in mellan varven. Vissa dagar har man helt enkelt inte tid, ork eller lust att laga mat. Och så är det med det.

Sluta mom-shamea! Ingen mår bra av det. Alla mammor gör så gott de kan med de resurser de har. Alla mammor är olika. Respektera det. Så länge inget barn uttryckligen far illa så behöver man inte lägga sig i någon annans vardag och uppfostran. Slutrytet.

Nystart

För cirka ett år sedan skrev jag om att jag var orolig, hade svårt att sova och annars kände mig annorlunda. Några dagar efter inlägget plussade jag.

Linn föddes den 11.2.2017. Och nu, med tårar i ögonen, kan jag säga att det var den bästa dagen i hela mitt liv.

Trötta föräldrar på Linns dop. 

Jag ska försöka blogga mera, få igång mitt skrivande igen. Så, om jag fullföljer mitt löfte, kommer denna blogg handla mycket om småbarnsliv och hur man kombinerar det med jobb, studier och kvalitetstid med den andra hälften. Det är kanske inte så jättespännande, men stay tuned!