Joxi - parfymälskare

Joxi är galen. Ända sedan hon var liten kattunge har hon älskat deodorant och parfym. Varje gång man sätter deo under armarna är Joxi där och ska slicka i sig den. Jag brukar rolla min deodorant i sovrummet och varje gång står Joxi på två ben i sängen och försöker sträcka sig till mina armhålor för att få ens en liten slick deodorant. Hon brukar dessutom stå och vänta på att jag duschat klart för att inspektera mig; har jag i smyg satt på någon deodorant?

Ännu värre är det med parfym. Just satte jag på mig lite av min nya parfym, och ante mig att inte Joxi går runt mig som en tok. Hon ska slicka i sig parfym med allt våld. När jag satte mig framför datorn var hon direkt här och slickade mig på bröstet dit jag hade sprutat parfymen.

Det är inte bara kvinnliga dofter hon faller för. Tapsa får inte heller vara ifred efter att han satt på sig deodorant eller parfym.

Vad kan detta beteende bero på? Nemi bryr sig inte alls om vi doftar gott eller inte. Och dessutom, är det okej att låta kissen slicka i sig deodorant och parfym?

Synlig

Var till optiker igår och det konstaterades att min syn bara försämras. Jag ser dåligt på lite alla håll verkar det som. Har ändå inte så dålig syn så att jag vore tvungen att bära glasögon hela tiden. Idag köpte jag nya snygga bågar från Prisma. De är ändå bara för hemmabruk, i skolan blir det svårt att ha glasögon då jag både måste se på långt och nära håll, och helst samtidigt.

I söndags och igår har jag piffat upp köket och arbetsrummet. En del av resultatet finns på bilderna här nedan (plus några obligatoriska kattbilder). 

Vad vill du bli när du blir stor?

(Jag tror att jag har skrivit om detta tidigare, men här kommer en uppdatering.).

Ja, vad vill jag bli när jag blir stor? När jag var tio år, för sexton år sedan, ville jag bli serietecknare. För tio år sedan, när jag var sexton ville jag bli marknadsförare, jobba med reklam och pr. För tre år sedan ville jag bli socionom och jobba inom missbrukarvården. Nu vet jag inte vad jag vill jobba med, men jag är på rätt spår. Humanist - javisst! Svenska språket vill jag arbeta med, men jag vet inte ännu i vilken form.

Journalist? Översättare? Korrekturläsare? Språkvårdare? Lärare?

Jag fyller snart 26 och jag vet ännu inte heller vad jag vill "bli" när jag blir stor. Men jag har äntligen hittat min nisch.

Vad vill du bli när du blir stor?

Läkare

Jag avskyr läkare. De är fantastiska människor som hjälper andra, men sådär personligen gillar jag dem inte. Jag är en sån person som inte går till läkare frivilligt. Om jag träffar en läkare är det för att jag är akut sjuk. Dessutom gillar jag inte piller. Jag äter piller endast då det är riktigt, riktigt nödvändigt, t.ex. när huvudvärken går över styr. Enda undantaget är då jag märker att ett migränanfall är på gång, då knaprar jag glatt i mig piller redan vid första annalkande symptom, hellre det än en dunkande helvetisk migrän.

Senast jag uppsökte läkare var förra våren. Då pga hemska smärtor i revbenen - jag hade hostat sönder dem. Då kunde jag nästan inte andas och smärtan var olidlig. Jag fick tom gå före kön på jouren. Efter det blev jag tvungen att besöka en allmänläkare och fara på laboratorieundersökningar två gånger. Jourläkaren var okej, det var ändå akut, men allmänläkaren var jobbigare. Ingen fel i allmänläkaren, hon var professionell och trevlig, det var själva besöket i sig. Jag förstår mycket väl att det var för mitt eget bästa för att utesluta det ena och det andra, men jag gillade det inte.

Jag vet inte varifrån min motvilja till läkare och medicin har sitt ursprung. Kanske för att jag som liten titt och tätt var tvungen att fara till läkare då jag ofta hade urinvägsinfektioner. Kanske det har att göra med att sjukhus var "vanligt" när jag var liten med tanke på min lillebror. Jag vet inte. Jag har bara utvecklat en form av avsky mot att besöka sjukhus och att ta mediciner.

... Men nu borde jag ringa och beställa tid till läkare för en del småkrämpor, men jag vill inte. Det är som ett krig i huvudet; måste, måste inte, måste, måste inte.

(Däremot har jag ingenting mot tandläkare fast jag våndades med tandställning i flera år).

Åldersgränser

Nu tänker jag spinna vidare på en fb-status jag skrev tidigare i veckan:

"Det är rysligt vad man kan åldras på en vecka. Förra veckan var jag under 30 i alla butiker, den här veckan är jag över 30 ;)"

Den nya rekommendationen, att alla som ser ut som under 30 och köper alkohol eller tobak ska visa papper, började gälla den sjunde januari och redan nu frågar ingen papper av mig. Jag är 25 år och  jag tycker inte att jag ser ut som över 30.  T.ex. den här veckan köpte jag tobak på måndag, en cider och tobak på onsdag och idag köpte jag öl. Ingenstans frågades det om papper (Lidl, R-kiosken och Prisma)

Den första veckan rekommendationen var i kraft frågades det papper till höger och vänster, vilket är bra. Visst hade "kassatanterna", speciellt de som såg unga ut, en liten skuldkänsla i ögonen, ungefär "ja, jag måste fråga fast jag ser att du har ålder". Varför denna skuldkänsla? 

Jag har jobbat i kassan i flera års tid, och jag har då aldrig haft någon skuldkänsla när jag frågat papper. Det enda syftet är ju att man får reda på om personen har ålder att köpa alkohol eller tobak. Då har några personer jag har frågat papper av varit födda på 70-talet. En gång frågade jag papper av en ung man som suckande frågade: "Oikeesti?" varvid jag svarade: "Oikeesti". Efter lite suckande fick han till slut fram sitt körkort vilket visade att han var född 1987. Varför detta suckande och klagande? Om han inte skulle ha visat sitt körkort skulle han inte ha fått köpa sin öl överhuvudtaget. 

Jag tänker som såhär: om man har åldern inne och köper alkohol eller tobak, är det då så hemskt att visa upp ett bevis på att man är tillräckligt gammal? De flesta som är över 18 har ändå någon form av id-bevis, körkort, pass eller liknande att visa. 

Nåja, det jag försökte komma fram till är systemet med "alla under 30 måste visa papper" har fallerat.
...Eller så ser jag bara tillräckligt gammal ut ;)

Komplex

Länge och väl funderade jag om jag skulle skriva detta blogginlägg. Ingen vill ju påvisa deras brister någonstans. Men sedan tänkte jag att visst, det är väl bara att skriva och se vad som händer. Jag är ändå samma människa efter att detta publicerats. Så pass bra självförtoende har jag ändå.

Det jag ska skriva om är komplex. Kroppsliga sådana. Alla har det och det är alldeles naturligt. Många är de pojk- och flickvänner och nära kompisar som får höra på vad vi inte gillar hos oss själva. Med åren blir det (förhoppningsvis) bättre, men alltid finns där något som vi inte är nöjda med. 

Jag har 3 (4) komplex. Dessa är:

1. Min hårbotten. Jag har inte egentligen mjäll, utan min hårbotten i pannan är snustorr, och när den är torr skrapar jag, vilket leder till att det lossnar stora hudflisor. Det börjar blöda och slutligen får jag stora sårskorpor som kliar ännu värre och jag skrapar igen. En ond cirkel. Detta ser ju för jävligt ut, och jag vet om det. Har testat alla världens schampon, inpackningar och hårbottenskräm, men inget verkar funka. Och jag är ständigt rädd för att någon ska märka det. "Nejmen, usch, se hur mycket mjäll hon har" eller "hon måste ha skabb eller något".

2. Mina lår, eller egentligen mina prickiga lår. Jag har stora röda prickar på låren fast jag inte rakar låren. Ilskna saker som ibland kliar. Vill aldrig ha korta shorts eller kjol på sommaren och hatar att visa mig i bikini.

3. Min näsa i profil. Detta är kanske det komplexet som har följt med mig längst. Jag tycker att min näsa är för stor, iaf när man ser den i profil. Alltid när jag blir fotad försöker jag se rakt in i kameran. Egentligen är detta ett komplex som håller på att försvinna helt och hållet för att mitt tankesätt har blivit ett annat: Om de som umgås med mig bara går efter utseende kanske man ska hitta andra att umgås med. Personligheten är ändå det viktigaste i längden.

Och slutligen komplex nr. 4, den som är i parentes. Den är i parentes eftersom detta komplex endast är under vinterhalvåret. Jag har extremt torr hud i ansiktet. Hur mycket jag än smörjer in mig i all världens hudkräm är näsan, kinderna och hakan alldeles flagig efter några timmar. Jag har annars också torr hud i ansiktet, men inte lika torr som under vintern.

Sådär. Nu har jag delat med mig av mina komplex och det känns ganska skönt faktiskt. Antagligen finns det människor som har samma problem som jag har, isåfall skulle det vara skoj med tips på hur man t.ex. botar torr hårbotten. Dela med er!

Kärlek vid första filmen

I mellandagarna såg jag och Tapsa på Lord of the Rings (Sagan om ringen, Lotr) från Netflix. Jag hade aldrig sett dem förut, inte en enda, desto mindre läst böckerna. Vilken positiv överraskning det var! Jag har alltid tyckt att det är lite smånördigt på något sätt; alla de som klär ut sig till alver och hobbitar och köar flera timmar utanför bion, ungefär så.

Men filmerna var helt superbäst (fantastiskt adjektiv)! Jag blev kär. You had me with hello och kärlek vid första ögonkastet, hela det köret. Jag gillar ju Narnia, så varför inte Lotr, det är lite samma sorts filmer. Eller, jag har bara sett den första Narnia-filmen, men jag har läst alla böcker om och om och om och om igen sedan jag var liten.

Förra lördagen var vi och en kompis och kollade på The Hobbit. Kärlek där också. Väntar med spänning på del två. Kanske jag blir en av nördarna som klär ut mig och köar framför biografen? :) Det enda jag hakade upp mig på är; hade inte hobbitarna normalstora fötter i Lotr? I Hobbit är fötterna gigantiska och håriga. Nåja, en petitess.

Jag är frälst. Jag är kär. Och jag vill läsa böckerna.

Språkdebatt.

Måste bara skriva en liten kommentar till denna fyndiga rubrik av Hufvudstadsbladet (Hbl):

Ditt svenska barn kan vara finskt

Kortfattat handlar artikeln om svenskspråkiga förskolebarn i Helsingfors som fått kallelse till finska skolor fast de är svenskspråkiga och därmed borde få kallelse till svenska skolor.

Det jag stör mig på i rubriksättningen, och det som också gjorde att jag läste själva artikeln, var denna tabloiduppmärksamhet. "Ditt svenska barn ...", jag tänker på svenska barn, alltså barn i Sverige. Jag har inte läst ett uns journalistik, men jag tror inte att det är nödvändigt för att förstå att detta är en rubrik som säljer. Som vanligt, när det gäller finlandssvenskan, är kommentarerna många och vassa från båda parter. Jag gillar att följa språkdebatten, men på Hbl:s webb liknar det mera ett krig, och det är samma signaturer som krigar i debatt efter debatt. 

Och var står jag? Som finlandssvensk står jag naturligtvis på finlandssvenskarnas sida. Jag vill i fortsättningen prata svenska så mycket som möjligt. Jag kräver inte svensk betjäning i min närbutik (Prisma) eller i andra vardagliga ärenden. Men när det gäller viktigare saker, som banken, polisen och framförallt sjukvården, då, kräver jag svensk service. Speciellt när det handlar om hälsan, min egen eller någon annans.

(((Detta får bli en jätteparentes: Då jag hostade sönder revbenen förra året körde Tapsa mig till jouren. Det var en jäkla tur han var med eftersom läkaren jag träffade inte kunde svenska. Jag kan ändå relativt bra finska, men i det tillståndet jag var då orkade jag inte bry mig (allvarligt!) om finskan. Flera gånger frågade jag Tapsa vad läkaren egentligen hade frågat och sagt.
Det om hur det är när man har allvarligt ont och inte får betjäning på sitt modersmål.)))

Vardag

Vardagen började igen. Eller, sådär halvt iallafall. Jag har ännu jullov en vecka, skolan börjar nästa måndag. Den bättre hälften har nyss traskat iväg till skolan, så jag bestämde mig för att stiga upp när han for. Smart val. Nu har jag hela dagen på mig att ostört sitta och göra skolarbeten.

Idag ska vi börja motionera sådär på allvar också. Träningsprogramet är klart. Träning minst tre dagar i veckan. Jag skulle också vilja löpträna, men som det är nu är det alldeles för kallt. Tja, det finns ju kläder att ta på, men hur kul är det att springa när man ser ut som en Michelingubbe? Dessutom innehåller programmet konditionsträning.

Vad annat? Jo, vi började spela wow igen. Skitkul! Det var faktiskt min idé. Jag vet inte vad det är, men när man spelar det är man helt uppslukad av spelet. Världen utanför upphör att existera. Det är en ganska skön känsla, att koppla bort världen. Vi kommer ändå inte att spela hela tiden, det är mycket annat som går före; skolarbeten, träning och ja, den riktiga världen helt enkelt.

Okej, dags att sätta igång med skolarbetena. Flit.stud.

Drömmar

Just nu drömmer jag om hus. Ett alldeles eget egnahemshus med allt vad det innebär. Missförstå mig inte, jag gillar lägenheten vi bor i, men någongång i framtiden vill jag bo i egnahemshus.

Ibland surfar jag in på oikotie och dreglar lite. Över hus alltså. Där finns alla möjliga och omöjliga hus. T.ex. kan man köpa ett gigantiskt designhus med egen strand på Hirvensalo för några miljoner. Som hittat!

Och jag vet den krassa sanningen, husköp är ingen lätt sak. Men man får drömma, att drömma är gratis och skapar ingen stress eller oro. När dagen kommer, då vi är utexaminerade och fast jobb, då blir det husköp, den långa vägen, med lån och saker. Såklart kan man ta den snabba vägen också: vinna på Lotto ;) Ja, om inte någon bara råkar ha en kvarts miljon som bara ligger och skräpar?!