Saknad.

Jag visste det redan då vårt förhållande började. Jag vågade ändå inte tro på att det en dag skulle vara den bistra sanningen. Så länge vi hade varandra var allting bra. Visst hade vi våra meningsskiljaktigheter. Jag protesterade högljutt då du gjorde någonting som inte följde min plan. Du överraskade mig. Uppfyllde mig med glädje, skratt, sorg, ilska och frustration. Mest kommer jag att komma ihåg våra söndagar ihop, de var alltid de bästa. Mysstunderna i sängen. Nu är det över. Jag kommer alltid att minnas dig. Framförallt kommer jag att minnas hur dramatiskt och abrupt du avslutade allting. Jag hade hoppats på något bättre. Men så är det, livet. Det går inte att påverka.

Hejdå Breaking Bad. Jag kommer att sakna dig.

Här kommer en lista på serier jag gillar på Netflix (utan inbördes ordning);

- Breaking Bad
- Orange is the new black (season 3, var är du?)
- Sherlock
- Orphan Black
- Californication
- Chuck
- Weeds
- HIMYM
- Dexter
- Homeland
- Bones
- Supernatural
- Warehouse 13
- Dollhouse (tror att den togs bort)
- Top Gear
- Breakout Kings
- Family Guy

Vilka serier gillar du?

En vanlig tisdag.

Dags att blåsa lite liv i bloggen igen, tänkte jag och funderade noggrant vad jag skulle skriva om. Nu har jag funderat i över en vecka och kommer inte på något. Det som jag har velat skriva om en lång tid redan är hur det är att leva som introvert, men det inlägget kräver mycket. Just nu är klockan så pass mycket att jag inte ens vill ta upp ett så tungt ämne som det. Jag är introvert. Punkt. Det får räcka för nu.

Så vad ska jag då skriva om? 2014 som kom och gick? Fick ett nytt jobb. Reste till Danmark och Sverige. Annars rullade bara det gamla året på. Jag kan ju berätta om vad jag har gjort idag, en ledig dag.

Jag vaknade ungefär 11:30. Nu har jag ju "luksusloma" som min chef benämnde det, alltså tre dagar ledigt i rad. Imorgon är sista lediga dagen (annars skulle jag sova den här tiden). Eftersom sambon redan matat katterna kunde jag lugnt mysa med alla katter i storleksordning. Sedan var det dags för deras medicin. Zelda ska ha örondroppar mot öronskabb, Nemi och Joxi ska ha antibiotika mot förkylning. Efter det var det kaffedags.

Föräldrarna kom in. Mera kaffe. Sedan for vi iväg till storebror för att byta kylarvätska i min bil och returnera storebrors bil som jag fått låna. Nu klarar min bil av sådana hemska köldgrader som -24. Vi åt lite kebab. Skottade gården.

Sedan och handla mat. Pappa var jättesnäll och köpte vinterskor åt mig, så nu har jag Viking GoreTex-kängor. Behöver inte frysa eller bli blöt om fötterna mera i minst 10 år. Sedan hem till oss och laga ugnslax med vitlök och chili, franskisar och sallad. Lillebror kom också och äta.

Dags för katternas medicinering igen. Samma procedur som på morgonen, men den här gången valde vi att kasta in pillren i katterna. Det betyder öppna munnen och kasta in, stäng munnen. Snabbare men med mera klös. Lillebror for hem. Föräldrarna for till storebror över natten. Sambon satte sig framför datorn och jag placerade mig framför tv:n. En ganska vanlig ovanlig tisdag.

Road rage

Nu när jag har bil igen kan jag helt enkelt inte låta bli att störa mig på mina medbilister (jag är ju bäst på att köra bil, naturligtvis ;) ).

Åbotrafikanter har ett rykte om sig att vara de värsta i Finland. Det har jag fått bekräftat både i trafiken och av personer som tagit körkort på andra orter. Hursomhelst; i Åbo är det du som äger vägen. I Åbo gör du inte plats för en som vill byta fil. I Åbo byter du helst fil så, att bilen bakom måste bromsa häftigt. I Åbo skiter du i om det kommer bilar på en förkörsberättigad väg, han/hon vänder in i alla fall. Dessutom gillar Åbobon att köra 15 cm ifrån din bil. Välkommen till Åbo, kanske inte Finlands persreikä, men där vi kör som sådana.

Ett exempel: Idag då jag körde på jobb tog jag som vanligt motorvägen mellan Itäharju och uppfarten som far till Kaarina/Pargas/Korpo. Bakom mig hade jag en citymaasturi som först höll sig på ett okej avstånd. Sedan kom den närmare och närmare, för att slutligen vara helt i reven, på en motorväg där hastighetsbegränsningen är 80-100 km/h. Inga bilar i andra filen. Efter kanske 2 km körde den om. What?!  Den skulle ha kört om direkt, men nej...

Ett exempel från andra hållet: Igår körde jag hem från jobbet efter kl. 17. Hela vägen från Pargas ända in till Kaarina-korsningen gick det 10-20 km/h lägre än hastighetsbegränsningen. Över Rävsundsbron gick det kanske 50 km/h (hastighetsbegränsning 80 km/h). Till och med en del mopobilschaufförer är så vänliga att de vänder in på närmaste busshållplats för att släppa förbi "vanliga" bilister.

Jag som bilist? Ja, inte är jag ju heller felfri. Jag kan köra överhastighet ibland (...) , ibland kan jag bli onödigt irriterad vilket märks i min körning. Ändå tror jag att jag brukar köra lugnt och sansat, jag hetsar inte och brukar egentligen ta det helt lugnt i trafiken.

Om du däremot saknar reflex: VAD FAN ÄR DITT PROBLEM? Sry, men vi bilister ser inte dig om du inte har reflex. Om du vill på påkörd: Keep up the good work! Om du vill synas: Klä dig som en julgran - det gör jag.

Kvällspigg - morgontrött

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit kvällspigg. Som liten, sju-åtta-nånting, ville jag alltid vara med de vuxna och se på när de spelade kort. Visst vaknade jag också oskäligt tidigt, så som alla barn gör.

Nu när jag är vuxen vaknar jag aldrig oskäligt tidigt om jag inte är tvungen. Om jag sover utan väckarklocka kan det bli 11-12-13-14 innan jag stiger upp. Däremot är jag en inbiten kvällsmänniska, eller egentligen nattuggla. Jag skriver helst på kvällen eller natten. Under den tiden på dygnet har jag mest inspiration. Jag kan inte skriva någonting på morgonen/förmiddagen. Nå, min blogg talar sitt tydliga språk.

I mitt jobb har jag varierande arbetstimmar. Ibland börjar jag 8:00, ibland först 12:30 som imorgon. Igår började jag först 14:30. Det är ändå jobbet som håller min dygnsrytm i skick. Kommer så väl ihåg då jag endast jobbade på kvällar, inget ovanligt att vakna först 18:00 efter att ha varit uppe hela natten...

Ser ändå framemot nätter med ingen sömn alls den dagen vi får barn (NEJ, jag är inte gravid)!

Bilarna i mitt liv.

Det har varit väldigt mycket prat om bilar och körkort i mitt liv de senaste dagarna. Möjligtvis för att första snön kom. Ena jobbkompisen var lite nervös, medan den andra tog det med ro. Jag tar snö med ro eftersom jag har nya, fina, snygga vinterdäck under bilen. Visst är jag extra försiktig - idag kom jag på jobb nästan 20 minuter tidigare eftersom jag trodde det skulle vara halt.

Anyways. Jag fick första skedet av mitt körkort utfärdat den 7.4.2006. Andra skedet var klart 19.2.2008. Alltså har jag kört omkring i åtta år. Under dessa år har jag haft en hel del bilar.

• Min första bil: en Ford Fiesto (Fiasko) från årskiftet 80-90 (kommer inte ihåg). Vit. Fantastisk nybörjarbil, liten och bra. Läckte en hel del olja osv. Tror att jag hade denna pärla i 1-2 år. 



Imagine this in white - beautiful!



• Min andra bil: BMW 360 från 1982 (vit). Tha gangsta car. Vit. Jag skulle besiktiga den, och besiktingsmannen slog hål genom passagerarsätet. Rost. Massor med rost. Dessutom hade den ett ganska manligt ljud, dvs. fel med avgasröret. Hade den mindre än ett år. 

Roaaawwrr!


Min tredje bil, Nissan Micra (ljusblå). Det bästa minnet jag har av den är då min kära vän M vill ha skjuts till en dejt, men jag fick gärna parkera ett kvarter ifrån så att inte dejten ser att hon kommer i en gammal Micra :D. Problem med Micran? Samma som de ovanstående, läcker olja, rostig samt behöver nya bromskivor. Där emellan 80- och 90-talet igen. 

Dejtingcar?

Det här är mina bilar mellan 2006-2009. Alla kära, ingen glömd. Sedan träffar jag Tapsa och plötsligt behöver han en bil. Varför inte en: 

• Ford Escort (Eskrot) från 1989 (vit). Eftersom det här är den senaste bilen minns jag allt. Oljeläckage, bromsskivor, motorskit, akkuproblem. Vi sålde den för ett väldigt billigt pris så att den fick vara med i folkbilsrally (jokamiesralli).

• Nu har jag en Citroen Xsara från 2000. Funkar som den ska. Rullar fint. Ja, förutom att fläkten är på fullt hela tiden. Fantastiskt bra bil i övrigt. Av alla bilar jag haft är Franskisen bättre än alla de tillsammans.  

Där är de, bilarna i mitt liv. Alla älskade, ingen saknad. 

Great place to work

Alko blev utsett till vinnare i "Great place to work" 2014 i klassen suurten organisaatioiden sarja (ung. klassen för stora företag/organisationer). Jag kan inget annat än hålla med. Jag älskar att jobba för Alko!

Mycket av hur man trivs på jobbet beror på var man jobbar och med vem man jobbar. Visst tar det en stund att köra till Pargas, men det bryr jag mig inte om. Mycket bättre är det nu då jag skaffat bil. Jag gillar att kunna jobba på båda inhemska varje dag. Dessutom är mina jobbkompisar de bästa man kan ha. Mycket skratt och skämt. Om man gör något fel så uppmärksammas det på ett bra sätt, dvs. du får genast reda på hur du ska åtgärda problemet. Om du inte vet någonting finns det alltid någon som kan visa och förklara på ett bra sätt.

För mig, som bara har jobbat för Alko i ett halvår, är detta helt fantastiskt. Om jag är osäker kan jag fråga. Om jag gör fel får jag instruktioner om hur jag ska göra i fortsättningen. Aldrig känns det som om "världen skulle gå under", utan det är konstruktiv kritik och den är alltid saklig.

Tack vare jobbet mår jag, psykiskt, helt fantastiskt just nu. Förut har jag haft problem men höstdepressioner, men det verkar inte vara ett problem den här hösten. Kanske det har att göra med att jag har någonting att göra, utan att behöva stressa. Dessutom äter jag mina D-vitaminer varje dag.

Slutligen vill jag dela mina tankar om Vanha viinakon laki (Facebook), Även om jag jobbar för Finlands alkoholmonopol stöder jag tanken. Att förbjuda alkoholreklam på det här viset är helt absurt. För mycket förbud leder till revolt. Dessutom skulle jag vilja se att inhemska vingårdar fick sälja vin. Bara min åsikt om saken. Hoppas jag inte får sparken nu, jobbar ju ändå för ett företag styrt av staten...

Sjukledig.

Lördagen den 13.9 slutade min högra hand fungera. Jag brydde mig inte så mycket om det då, utan fortsatte som normalt. På måndag fungerade den fortfarande inte. Mamma tvingade mig att fara till läkare. Läkaren skickade mig till TYKS (på svenska ÅUCS, Åbo Universitets centralsjukhus) med en misstanke om att det var något fel på hjärnan. Jag var inlagd på neurologiska avdelningen på TYKS till onsdagen den 17.9. Jag har fått vara med om en hel del tester. De har tagit ryggvätskeprov (lumbalpunktion), hjärnröntgen och magnetröntgen på hjärnan och nacken. Dessutom har de gjort otaliga neurologiska tester. Hjärnan och nacken är friska. Inga tumörer, ingen hjärnhinneinflammation (som jourläkaren först misstänkte) och inga tecken på MS. Det de nu misstänker är en nervskada och jag ska på nervtest inom tre veckor. Det kan också vara borrelia, men de provsvaren dröjer ännu. Jag är sjukledig till söndag, 28.9 och jag har såååå tråkigt!

Det finns ju en orsak till varför jag är sjukledig så länge som jag är. Läkarna är inte säkra på vad som är fel och det kan ju vara någonting med hjärnan ändå. Men det är tråkigt. Jag kan inte göra någonting annat än att ligga och se på tv. Skulle kunna översätta men jag orkar inte vara uppe speciellt länge. Till en stor del beror det på ryggvätskeprovet och de komplikationer som medföljde. Jag fick helvetiskt ont i nacken och huvudet. Det enda som funkade var att ligga ner. I går for jag tillbaka till sjukhuset för att få en blood patch. Det betyder i korthet att en läkare sprutar in blod i samma hål, eller nära samma hål, där man tagit ryggvätskeprovet för att jämna ut trycket. Nu är det mycket bättre, men inte bra. Jag har ännu lite ont i nacken och huvudet men jag orkar vara uppe mycket mera än förut. Enligt läkarens rekommendationer dricker jag mycket kaffe, vätska och bara vilar.

Men det är så tråkigt att bara vila! Jag har i princip bara legat ner den senaste veckan. Ser på tv. Surfar lite. Läser. Pratar i telefon. Dricker kaffe. Sover. Jag vill tillbaka på jobb! Jag vill göra nåt! Är så jäkla uttråkad. Jag skulle kunna fortsätta med min virkning, men när högra handen inte samarbetar... Vad ska jag göra?!

--------------------

Annars rolig grej: Då jag tog magnetröntgen somnade jag! Vem somnar i magnetröntgen?! Vaknade upp ungefär i mitten av undersökningen av att läkaren frågar om jag är okej, haha! Sedan somnade jag igen och vaknade när undersökningen var över.



Ännu en grej som jag märkte, eftersom jag inte fick röra mig annat än med rullstol på sjukhuset och nu när jag varit till butiken använt rullstol eftersom jag inte orkar gå: Ingen bryr sig fast man sitter i rullstol! Trodde ju att folk skulle ta lite mera hänsyn till rullstolsburna, men nej. På sjukhuset kilade folk före mig genom dörrar och till och med till hissen. I butiken verkade folk mest vara irriterade på att jag tog så mycket plats i och med rullstolen.

Laga mat.

Vi gillar båda att laga mat och testa olika maträtter, men på senaste tiden har det blivit ganska lite av det. Anledningen är att vi båda jobbar och kommer hem ganska sent på kvällen. Ofta blir det kebab eller nåt liknande och det är inte bra i längden. Kebab är fantastiskt gott, men man blir ganska trött på att äta det för ofta.

Tapsa kommer hem senast halv sju-tiden varje dag och jag kommer hem vid halv åtta-tiden (ibland först tio-tiden på kvällen). Då har ingen av oss lust att börja laga ordentlig mat. Detta är ett stort problem. Som jag redan sa gillar vi att laga mat och mat från grunden är det godaste som finns. Men att sätta igång ett storkok åtta-tiden på kvällen? Pasta med sås är ju ett säkert kort, dessutom går det snabbt, men det borde ju finnas andra alternativ. Vilka? Snabba, enkla rätter sökes som är perfekt för en sen middag.

Vi brukar båda äta en ganska stadig lunch. Tapsa kör på färdigmat (vilket kan bytas ut mot hemlagat) och jag brukar köpa nåt från butiken (dagens lunch idag var wienerschnitzel med potatismos och grönsaker) eller fara till nåt lunchställe. Ibland blir det batong eller sallad.

Så: HJÄLP! Efter att vi började jobba har våra matvanor bara försämrats...

Mera det här...

...mindre det här. 

Språkfrågan, igen...

Kollar på Suomen Tulli från JIM, fritt översatt Finlands tull (JIM är en TV-kanal), och förundras över deras bristande engelskakunskaper. De som jobbar som tulltjänstemän vid båt och flyg borde väl kunna en hyfsad engelska, men nej. Deras engelska är lika bristfällig som hos mommon från Ryssland de tagit in för extra undersökning. Man tycker ju att tulltjänstemän ska kunna engelska, förutom finska, som flytande vatten för att kunna kommunicera med de som kommer in till landet.

Igen kommer språkfrågan in, den språkfrågan som handlar om ifall man ska undervisa svenska i finska skolor. Ett läger, dit jag hör, säger absolut ja. Språk är en rikedom och fast du bor i finskaste Finland kan det vara bra att i alla fall kunna några ord på svenska.
Det andra lägret säger nej. De anser att engelskan ändå kommer att ta över eller att ryskan är viktigare än svenskan.

Om man nu skulle lära sig engelska till att börja med... Ursäkta att jag kanske låter lite bitter, men en del kan inte ens engelska, och då ska man lära sig ryska på köpet! Svenska är nära besläktat med engelskan vilket inte finskan är. Finskan finns under en helt annan språkgren (därför har också finlandssvenskar som inte vuxit upp med finska svårt med den).

Nej till "tvångssvenska" gör att ungdomar mister en del, eller ganska mycket, av språkundervisningen. Det är alltid bra att kunna språk. Svenska är ett officiellt språk i Finland. Engelska är inte det, men engelska är ett internationellt språk. Om man ska prata om hur mycket människor som talar ett visst språk borde vi studera kinesiska istället.

Nu flummar jag igen. Det jag ville komma fram till är att det är bra att kunna tre språk. Det finns många i världen som bara behärskar ett eller två språk. Tänk att vi i lilla Finland behärskar, eller borde behärska, tre språk! Är inte det en rikedom?

Det här med finskan (igen).

Jag har alltid varit dålig på finska. Det beror på att jag kommer från en helt svenskspråkig ort (när jag växte upp) där man inte behövde finskan i vardagen. Jag gick grundskolan på svenska. Visst "lärde" vi oss finska från tredje klass som alla andra finlandssvenskar, men vi lärde oss egentligen ingenting. Lite ordförråd, lite grammatik. Engelska var lättare - det fick man gratis från dator och tv.

Jag lärde mig finska (bättre) när jag flyttade till Åbo som 16-åring. Då var jag tvungen att tala finska i butikerna, i alla fall säga "ole hyvä" och "kiitos". Mer och mer lärde jag mig och nu pratar jag väl finska sådär. Jag blir förstådd i alla fall. Nu kan jag samtala på finska istället för att bara säga några ord. Be mig inte skriva på finska, det blir bara knas.

Det ironiska med det hela är att jag jobbar som översättare, från finska till svenska. Dessutom måste jag prata finska på jobbet varje dag. Jag har lätt att förstå skriven finska men ibland kommer det svåra ord som till exempel "tiukkapipo" vilket inte har ett motsvarande ord i svenskan, jag översatte det till "humorbefriad".

Jag förstår också finska bra. Jag ser till exempel på Poliisit från JIM och förstår vad de säger. En del dialekter kan jag ha svårt för och helst ska man prata ganska långsamt. Jag vet själv att jag pratar snabbt och försöker på samma sätt prata snabbt på finska vilket gör att talet blir grötigt och stammigt. Dessutom har sambon (som talar flytande finska) påpekat att jag pratar finska med en blandning av Turun murretta (Åbodialekt) och finska...

Nå, jag försöker i alla fall prata, och jag är tvungen. Jobbar man i södra Finland är det en fördel att kunna båda inhemska. Hittills har ingen klagat!