Aatami etsii Eeva

Jag ser nu för första gången på tv-programmet "Aatami etsii Eeva" och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Programmet är en dejtingshow där de som ska paras ihop sätts på en ö - nakna. De har inte en tråd på kroppen. Twisten är att det anländer en andra "blivande partner" till ön och sedan ska huvudpersonen välja vem hon eller han vill ha.

Provocerande? Javisst!

Jag har inget emot att se naket på tv, min generation är ändå ganska vana vid det på grund (eller tack vare) alla serier och filmer vi är uppvuxna med. Det jag mest funderar på är att produktionen faktiskt har fått så många sökanden att de kan göra en serie av hela konceptet. Jag skulle inte vilja öppna mig om hela mitt kärleksliv och dejta två nakna män på tv - medan jag själv är naken. På tv! Finland är dessutom inte så stort att man kan gömma sig, hela familjen kommer ju att se på dig, naken, då du dejtar två nakna män. Nice.

En annan fundering är vad produktionsbolagen kommer att ha som nästa grej. Nu har vi redan nakna människor som dejtar, vi har gifta människor som dejtar, vi har folk som dejtar i mörker, vi har folk som dejtar andras dejter och vi har dejter instängda på hotell. Vad kan vara nästa dejtingshow egentligen handla om?

Jouren.

För er som kanske inte är min Facebook-vän: Förra lördagen bröt jag lilltån. For till TYKS på söndagen, blev gipsad och går nu med kryckor.

Till TYKS jour. TYKS system är att alla som kommer in tar ett könummer. Det är ingen skillnad hur svår din skada är (om du nu inte kommer in med ambulans), om du är gammal eller ung (förutom barn), alla behandlas i tur och ordning. Det här kan ta ett tag. Söndagen jag kom in hann jag inte ens sätta mig, i måndags tog det 1,5 timme. Jag vill inte ens veta hur länge det tar på lördagar (därför for jag inte in direkt). 

I "mellanrummet" får man träffa en sjuksköterska som tar reda på hur stort vårdbehov du har, det vill säga hur snabbt du bör få vård. Jag kan genast säga att jag aldrig fått svensk service på TYKS. Då har jag, inom det senaste halvåret, varit där ett antal gånger. De första gångerna frågade jag om den jag pratar med talar svenska, med nekande svar. Eftersom jag ändå förstår finska och talar någorlunda accepterar jag det. Är man sjuk är man sjuk. Jag vill snabbt ha svar på mina frågor och ett snabbt svar på vad jag felar. Förlåt. ... Förutom på söndagen. Sjuksköterskan hörde att jag pratade svenska med Tapsa och, fast hon knagglade svårt, ville hon ändå prata svenska med mig, "för att lära mig" som hon sa. Jättestor tumme upp för sådana som henne!

Från mellanrummet kommer du till rätt väntrum för din skada. Om din skada är allvarligare kommer du till en bäddavdelning. Då jag kom till jouren med handen kom jag direkt till en bäddavdelning. 

Den här gången fick jag vänta i traumarummet. Till läkare, till röntgen, till gipset. Det är mycket väntade. 

I måndags fick jag vänta ännu längre. En timme på min tur. Fick ändå genast åka till röntgen (3 min), vänta en timme, röntgen vill ha mera bilder (3 min), sedan vänta 1,5 timme på att komma till läkare. Som tur var läkaren humoristisk och pratglad. Nu fick jag veta varför de tvingades gipsa hela foten bara på grund av en lilltå; bara tejp hade gjort att hela tån växt snett. 

Samjouren har fått mycket kritik. Jag tycker ändå att den fungerar ganska smärtfritt under alla omständigheter. Det är en stor skillnad på när man kommer in och vilken tid på dygnet det råkar vara. Barn har förkörsrätt. Det enda negativa är att de flesta inte kan svenska, och det positiva är att det ändå finns såna som försöker. 

Återbesök till TYKS.

För att följa upp hur min hand mår var jag på en undersökning igår. Eller, jag var så illa tvungen eftersom jag fick brev från TYKS redan under hösten om att jag hade tid bokad till en undersökning - vare sig jag ville eller inte. Så, klockan 08:40 var jag på plats på neurologiska avdelningen för att genomföra en ENMG-undersökning. 

Den här gången genomfördes undersökningen av en och samma person, en väldigt energisk och humoristisk estniska som var fascinerad av att jag var finlandssvensk, mest kanske av svenska ord. Då hon fick reda på att jag jobbar på Alko jämförde vi lite finska och estniska priser ett tag före samtalsämnet gick vidare till Saku och A. Le Coq. 

Hursomhelst var undersökningen inte lika smärtfylld som förra gången. I undersökningen ingår elchocker på nerverna samt att peta på musklerna med nål. Elchockerna kan man leva med. Nålpetningen är det värsta av allt. Läkaren tar en nål, sticker den i en muskel och gräver omkring. Det tar inte bara ont då, utan även någon dag efteråt. Estniskan påpekade att jag förra gången hade en manlig läkare och att de kan vara lite mer hårdhänta än de få kvinnliga läkare som sysslar med just ENMG-undersökningar. Hon menade att det kanske är därför män är bättre lämpade som kirurger. På hösten var läkaren även tvungen att testa alla muskler för att se om alla är okej, den här gången testade läkaren bara de fyra ställen som inte varit normala då. 

Förra gången sa de som gjorde min undersökning ingenting. Nu sade estniskan att där fortfarande är något som inte är som det ska. Något mera specifikt fick jag inte. Läkaren ringer på onsdag nästa vecka. Det jag har är mononeurit, alltså skada på en nerv. Visst har jag ibland nu efteråt också märkt att höger hand och fingrar ibland inte vill samarbeta, men avfärdat det. Då jag blev inlagd kunde jag inte ens röra högra handens fingrar... Allting har ändå blivit bättre med tiden!

 

Fröken Meh.

Hela den här veckan har jag bara varit trött. Inte på det viset trött för att jag sovit för lite. Inte på det viset trött att jag skulle skära armarna av mig och inte på det viset trött att jag skulle kunna sova en vecka. Jag är bara... meh *axelryckning*. Meh.

Då jag jobbar är det annat. Där är det inget meh. Ganska snabbt kommer jag på nåt att göra där. Den bistra sanningen är väl att jag har mera kul på jobbet än hemma, sysslomässigt. Här hemma är små projekt städa, diska, byka och byta kattsand vilket både jag och sambon sköter smärtfritt. Stora projekt är sånt som meh-jag inte orkar göra. Gå igenom garderoben till exempel. Jag vet att jag har massor av kläder som jag skulle kunna skänka bort eller sälja vidare. Andra grejer är att rengöra kyl och frys, tvätta fönster och annat sånt två gånger i året-grejs.

Men meh-jag är för upptagen. Jag ligger endera på soffan eller i sängen och kollar på Netflix. Våren för förhoppningsvis med sig nya krafter. Fröken duktig? Nope!

I'm your master. Do as I tell you. Feed me.

Vändag och 5 år tillsammans.

Den 14:e februari för fem år sedan blev jag och Tapsa ett par. För att göra det ännu mer som en kliché var vår tredje (eller fjärde?) dejt ett biobesök där vi såg Valentines Day. Sliskigt värre... Idag skulle Tapsa aldrig gå med på att fara och se en romcom på bio tillsammans med mig, jag skulle inte heller fara på bio för att se en romcom för den delen.

Till saken: för att fira våra fem år tillsammans tänkte vi äta något gott. Restaurangutbudet i Åbo är stort, men efter att ha kollar menyer på de restauranger vi skulle tänka oss fara till är det inget som egentligen lockar. Om man skulle kunna slå ihop menyerna till en skulle det vara en annan sak...

Därför tänkte vi nu att vi gör hemmet till en restaurang med en fyra- eller femrättersmeny. Vi är båda intresserade av matlagning och vi är bra på det. Vi är inte bra på att planera en meny som på något vis hänger ihop. Det vi hade tänkt är skaldjur till förrätt (kammusslor, hummer, räkor, sniglar), kött och möjligtvis fisk till huvudrätt (nöt, lax?) och ostar och choklad till efterrätt.

Idéer, förslag?

Saknad.

Jag visste det redan då vårt förhållande började. Jag vågade ändå inte tro på att det en dag skulle vara den bistra sanningen. Så länge vi hade varandra var allting bra. Visst hade vi våra meningsskiljaktigheter. Jag protesterade högljutt då du gjorde någonting som inte följde min plan. Du överraskade mig. Uppfyllde mig med glädje, skratt, sorg, ilska och frustration. Mest kommer jag att komma ihåg våra söndagar ihop, de var alltid de bästa. Mysstunderna i sängen. Nu är det över. Jag kommer alltid att minnas dig. Framförallt kommer jag att minnas hur dramatiskt och abrupt du avslutade allting. Jag hade hoppats på något bättre. Men så är det, livet. Det går inte att påverka.

Hejdå Breaking Bad. Jag kommer att sakna dig.

Här kommer en lista på serier jag gillar på Netflix (utan inbördes ordning);

- Breaking Bad
- Orange is the new black (season 3, var är du?)
- Sherlock
- Orphan Black
- Californication
- Chuck
- Weeds
- HIMYM
- Dexter
- Homeland
- Bones
- Supernatural
- Warehouse 13
- Dollhouse (tror att den togs bort)
- Top Gear
- Breakout Kings
- Family Guy

Vilka serier gillar du?

En vanlig tisdag.

Dags att blåsa lite liv i bloggen igen, tänkte jag och funderade noggrant vad jag skulle skriva om. Nu har jag funderat i över en vecka och kommer inte på något. Det som jag har velat skriva om en lång tid redan är hur det är att leva som introvert, men det inlägget kräver mycket. Just nu är klockan så pass mycket att jag inte ens vill ta upp ett så tungt ämne som det. Jag är introvert. Punkt. Det får räcka för nu.

Så vad ska jag då skriva om? 2014 som kom och gick? Fick ett nytt jobb. Reste till Danmark och Sverige. Annars rullade bara det gamla året på. Jag kan ju berätta om vad jag har gjort idag, en ledig dag.

Jag vaknade ungefär 11:30. Nu har jag ju "luksusloma" som min chef benämnde det, alltså tre dagar ledigt i rad. Imorgon är sista lediga dagen (annars skulle jag sova den här tiden). Eftersom sambon redan matat katterna kunde jag lugnt mysa med alla katter i storleksordning. Sedan var det dags för deras medicin. Zelda ska ha örondroppar mot öronskabb, Nemi och Joxi ska ha antibiotika mot förkylning. Efter det var det kaffedags.

Föräldrarna kom in. Mera kaffe. Sedan for vi iväg till storebror för att byta kylarvätska i min bil och returnera storebrors bil som jag fått låna. Nu klarar min bil av sådana hemska köldgrader som -24. Vi åt lite kebab. Skottade gården.

Sedan och handla mat. Pappa var jättesnäll och köpte vinterskor åt mig, så nu har jag Viking GoreTex-kängor. Behöver inte frysa eller bli blöt om fötterna mera i minst 10 år. Sedan hem till oss och laga ugnslax med vitlök och chili, franskisar och sallad. Lillebror kom också och äta.

Dags för katternas medicinering igen. Samma procedur som på morgonen, men den här gången valde vi att kasta in pillren i katterna. Det betyder öppna munnen och kasta in, stäng munnen. Snabbare men med mera klös. Lillebror for hem. Föräldrarna for till storebror över natten. Sambon satte sig framför datorn och jag placerade mig framför tv:n. En ganska vanlig ovanlig tisdag.

Road rage

Nu när jag har bil igen kan jag helt enkelt inte låta bli att störa mig på mina medbilister (jag är ju bäst på att köra bil, naturligtvis ;) ).

Åbotrafikanter har ett rykte om sig att vara de värsta i Finland. Det har jag fått bekräftat både i trafiken och av personer som tagit körkort på andra orter. Hursomhelst; i Åbo är det du som äger vägen. I Åbo gör du inte plats för en som vill byta fil. I Åbo byter du helst fil så, att bilen bakom måste bromsa häftigt. I Åbo skiter du i om det kommer bilar på en förkörsberättigad väg, han/hon vänder in i alla fall. Dessutom gillar Åbobon att köra 15 cm ifrån din bil. Välkommen till Åbo, kanske inte Finlands persreikä, men där vi kör som sådana.

Ett exempel: Idag då jag körde på jobb tog jag som vanligt motorvägen mellan Itäharju och uppfarten som far till Kaarina/Pargas/Korpo. Bakom mig hade jag en citymaasturi som först höll sig på ett okej avstånd. Sedan kom den närmare och närmare, för att slutligen vara helt i reven, på en motorväg där hastighetsbegränsningen är 80-100 km/h. Inga bilar i andra filen. Efter kanske 2 km körde den om. What?!  Den skulle ha kört om direkt, men nej...

Ett exempel från andra hållet: Igår körde jag hem från jobbet efter kl. 17. Hela vägen från Pargas ända in till Kaarina-korsningen gick det 10-20 km/h lägre än hastighetsbegränsningen. Över Rävsundsbron gick det kanske 50 km/h (hastighetsbegränsning 80 km/h). Till och med en del mopobilschaufförer är så vänliga att de vänder in på närmaste busshållplats för att släppa förbi "vanliga" bilister.

Jag som bilist? Ja, inte är jag ju heller felfri. Jag kan köra överhastighet ibland (...) , ibland kan jag bli onödigt irriterad vilket märks i min körning. Ändå tror jag att jag brukar köra lugnt och sansat, jag hetsar inte och brukar egentligen ta det helt lugnt i trafiken.

Om du däremot saknar reflex: VAD FAN ÄR DITT PROBLEM? Sry, men vi bilister ser inte dig om du inte har reflex. Om du vill på påkörd: Keep up the good work! Om du vill synas: Klä dig som en julgran - det gör jag.

Kvällspigg - morgontrött

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit kvällspigg. Som liten, sju-åtta-nånting, ville jag alltid vara med de vuxna och se på när de spelade kort. Visst vaknade jag också oskäligt tidigt, så som alla barn gör.

Nu när jag är vuxen vaknar jag aldrig oskäligt tidigt om jag inte är tvungen. Om jag sover utan väckarklocka kan det bli 11-12-13-14 innan jag stiger upp. Däremot är jag en inbiten kvällsmänniska, eller egentligen nattuggla. Jag skriver helst på kvällen eller natten. Under den tiden på dygnet har jag mest inspiration. Jag kan inte skriva någonting på morgonen/förmiddagen. Nå, min blogg talar sitt tydliga språk.

I mitt jobb har jag varierande arbetstimmar. Ibland börjar jag 8:00, ibland först 12:30 som imorgon. Igår började jag först 14:30. Det är ändå jobbet som håller min dygnsrytm i skick. Kommer så väl ihåg då jag endast jobbade på kvällar, inget ovanligt att vakna först 18:00 efter att ha varit uppe hela natten...

Ser ändå framemot nätter med ingen sömn alls den dagen vi får barn (NEJ, jag är inte gravid)!

Bilarna i mitt liv.

Det har varit väldigt mycket prat om bilar och körkort i mitt liv de senaste dagarna. Möjligtvis för att första snön kom. Ena jobbkompisen var lite nervös, medan den andra tog det med ro. Jag tar snö med ro eftersom jag har nya, fina, snygga vinterdäck under bilen. Visst är jag extra försiktig - idag kom jag på jobb nästan 20 minuter tidigare eftersom jag trodde det skulle vara halt.

Anyways. Jag fick första skedet av mitt körkort utfärdat den 7.4.2006. Andra skedet var klart 19.2.2008. Alltså har jag kört omkring i åtta år. Under dessa år har jag haft en hel del bilar.

• Min första bil: en Ford Fiesto (Fiasko) från årskiftet 80-90 (kommer inte ihåg). Vit. Fantastisk nybörjarbil, liten och bra. Läckte en hel del olja osv. Tror att jag hade denna pärla i 1-2 år. 



Imagine this in white - beautiful!



• Min andra bil: BMW 360 från 1982 (vit). Tha gangsta car. Vit. Jag skulle besiktiga den, och besiktingsmannen slog hål genom passagerarsätet. Rost. Massor med rost. Dessutom hade den ett ganska manligt ljud, dvs. fel med avgasröret. Hade den mindre än ett år. 

Roaaawwrr!


Min tredje bil, Nissan Micra (ljusblå). Det bästa minnet jag har av den är då min kära vän M vill ha skjuts till en dejt, men jag fick gärna parkera ett kvarter ifrån så att inte dejten ser att hon kommer i en gammal Micra :D. Problem med Micran? Samma som de ovanstående, läcker olja, rostig samt behöver nya bromskivor. Där emellan 80- och 90-talet igen. 

Dejtingcar?

Det här är mina bilar mellan 2006-2009. Alla kära, ingen glömd. Sedan träffar jag Tapsa och plötsligt behöver han en bil. Varför inte en: 

• Ford Escort (Eskrot) från 1989 (vit). Eftersom det här är den senaste bilen minns jag allt. Oljeläckage, bromsskivor, motorskit, akkuproblem. Vi sålde den för ett väldigt billigt pris så att den fick vara med i folkbilsrally (jokamiesralli).

• Nu har jag en Citroen Xsara från 2000. Funkar som den ska. Rullar fint. Ja, förutom att fläkten är på fullt hela tiden. Fantastiskt bra bil i övrigt. Av alla bilar jag haft är Franskisen bättre än alla de tillsammans.  

Där är de, bilarna i mitt liv. Alla älskade, ingen saknad.